SVT ger sina tittare en mästarkurs i gaslighting
Män är faktiskt inte förtryckta
SVT-serien ”Priset män betalar” av journalisten Frida Söderlund har skapat rabalder i sommar.
Den utforskar manlighetens kris, kanske främst genom mångsysslaren Jan Emanuels ögon. Serien är en en mästarkurs i gaslighting.
Jan Emanuel har vunnit Robinson, varit riksdagsledamot för Socialdemokraterna, blivit välfärdsmiljardär och partiledare för det inte så framgångsrika partiet Folklistan.
Bland annat.
Själv träffade jag honom första gången i SSU på 1990-talet då han hade långt hår och en motorcykel med Olof Palme på. Tittar man noga är Palmecykeln faktiskt med i TV-serien.
Hans viktigaste fråga var djurrätt.
Och nu har SVT alltså fått idén att låta honom symbolisera manlighetens kris.
Det finns något intressant i själva programidén. För manligheten är nog i kris med en generation unga män som har radikaliserats framför sina datorer. Det ligger något i klichén om unga kvinnor som utbildar sig till jurister medan unga män spelar dataspel. Skillnaderna verkar dessutom bli att större. Män röstar alltmer reaktionärt och upplever sig marginaliserade.
Vart ska alla dessa unga män ta vägen? Svaret påverkar arbetsmarknaden, jämställdhet, relationer och demokratin.
Det är männens röster som bär fram ledare som Donald Trump och Jimmie Åkesson, och som ger kraft åt de antidemokratiska krafter vi ser växa. Varför är det så?
När hamnade egentligen manligheten i konflikt med det moderna projektet? Det finns mycket att fundera på.
Men ”Priset män betalar” har blivit grundligt utskälld. DN:s Catia Hultquist kallar den ”stinkande sörja”. Sydsvenskans Oscar Westerholm kallar den ett ”ett lågvattenmärke för svensk journalistik”.
I den tredje delen åker SVT till Rumänien för att träffa Andrew och Tristan Tate. Frida Söderlund och Jan Emanuel lyckas till slut få en kort pratstund, i samband med en rättegång.
Bröderna Tate är nätikoner på den del av internet som till stor del domineras av antifeminism och kvinnohat. De har även misstänkts för en rad brott i flera länder, mot just kvinnor.
Det senaste åtalet var i maj i Storbritannien där Andrew Tate åtalades på tio punkter, bland annat för våldtäkt och människohandel, och Tristan Tate på 11 punkter. Även i det åtalet ingick våldtäkt och människohandel.
Bröderna förnekar brott.
Frida Söderlund frågar Tristan Tate om han har ett budskap till unga svenska män. Där någonstans är serien bortom all hjälp.
Kritiken mot serien har både handlat om själva hantverket, som att nästan inga följdfrågor ställs till de som intervjuas, och att SVT främst försöker vinna en grupp tittare som i grunden misstror SVT. Och då med ett program där just dessa tittare, ofta unga män, framstår som en karikatyr på sig själva.
Jag tycker det ligger mycket i det.
Men det stora problemet är att SVT:s serie utgår från en verklighet som inte finns. Från en saga.
Män är inte förtryckta, inte politiskt, inte ekonomiskt och inte i relationer. Statistiken är kristallklar. "It's a Man's Man's Man's World". Hela premissen är falsk.
I ”Priset män betalar” är det kvinnornas fel att männen är i kris. Det är kvinnornas fel att män mår dåligt. Om bara kvinnor slutade kräva jämställdhet så skulle män må bra.
Det finns en grupp män som tycker så. Jan Emanuel pratar i TV-serien till och med om att feminister borde be om ursäkt.
Frida Söderlund ställer inga motfrågor.
SVT:s uppdrag borde vara att berätta hur det faktiskt är, inte lyfta fram parallella verkligheter från olika subkulturer på nätet.
Resultatet blir en form av gaslighting riktad mot kvinnor. Den form av psykologisk manipulation där man vänder allt i sin motsats.
Där offret förtrycker gärningsmannen.
Där hon inte ska lita på vad hon ser och upplever – utan vad han säger.
Där krav på jämställdhet egentligen är ett övergrepp.
Det finns naturligtvis många berättelser om man vill fundera över manlighetens kris, som klass och den snabbt ökande ojämlikheten. Om att det tar allt längre tid att bli vuxen, få jobb och egen bostad.
Eller om hur den svenska skolan fungerar, när pojkar från arbetareklassen systematiskt misslyckas. Eller om nätets algoritmer i sig är en källa till radikalisering.
Det är ett viktigt samtal.
För det handlar om makt. Om att politiken ligger nedströms kulturen och den verklighet som speglas i medierna.
Det handlar om starka krafter vill att kvinnor ska börja tänka sig för innan de kräver lika rättigheter, lika lön och större frihet.
Risken är ju att de välter hela samhället över ända.
