C-väljarna förtjänar bättre politiker
Är det så svårt att välja mellan S och SD?
Centerpartiet är tillbaka på ruta ett. Muharrem Demiroks försök att peka ut Magdalena Andersson som sin statsministerkandidat sköts ner av det egna partiet. Motståndet blev till slut så kraftigt att han igår tvingades avgå som C-ledare.
Uppenbarligen finns det för många borgerliga divor bland Centerns politiker. För dem känns samarbete till vänster så fel i magen att de hellre slår bakut och för Sverigedemokraterna närmre ministerposter.
Jimmie Åkesson har varit tydlig med att han kommer rösta nej till alla regeringar där han själv inte ingår. Genom att undergräva oppositionens förmåga att samla sig agerar nu Centerpartiet på ett sätt som stärker Tidögänget. Åkesson kommer närmre sitt mål.
Mycket S-hat
Är det instinktiva S-hatet inom Centern större än viljan att hålla SD ifrån regeringsmakten? Den frågan börjar bli relevant att ställa nu.
Notera att det specifikt är C-politikerna som anklagas här. Av opinionsmätningar vet vi att partiets väljare sedan länge föredrar Magdalena Andersson framför Tidösamarbetet. De förtjänar faktiskt partiföreträdare som tar deras vilja tillvara.
Att ännu ett gång gå till val på ett luddigt svar i regeringsfrågan är inte heller ett alternativ. Det kommer precis som 2022 att sluta i väljartapp. Det går inte att säga nej både till Åkesson-Kristersson-laget och Magdalena Andersson.
C-väljarna vill vänsterut
Det politiska landskapet kommer inte att ändra sig för att några C-politiker inte klarar av att ta ställning. Det finns ingen verklig lösning i ”den breda mitten”.
Politik innefattar vägval. Antingen släpper C motståndet till SD-samarbete och närmar sig Tidöpartierna. Det vore slutet på liberalismen så som vi tidigare känt den. Det betyder också att partiet måste byta väljare.
Det andra alternativet är att tydligt göra sig till en del av den rödgröna sidan och börja fokusera på den politik man vill förhandla fram vid ett maktskifte.
Går inte att smyga
En lärdom som redan nu kan dras av Demiroks avgång är att otydlighet fungerar uselt. Det gäller både i relation till väljarna och den egna partiorganisationen. Att lågmält och i det tysta försöka smyga igenom en linjeförändring i regeringsfrågan är en dålig taktik.
Demiroks ledarskap var uppenbarligen för svagt för att fungera i en centerpartistisk brytningstid. Nu krävs istället någon som vågar ta ställning och har pondus nog att få med sig organisationen i den valda riktningen.
För ett frihetligt sinnat parti borde det vara åt Magdalena Anderssons håll. Men nu finns skäl att vara osäker.
Möjligen sjunger svensk liberalism på sista versen.