Nu måste de rödgröna sluta skratta åt L:s misär
Arrogans är en dålig valstrategi
I en veckas tid har Sverige fått se Liberalerna kräla. Det har inte gått att vända bort blicken.
Att betrakta en partiledare överge sina egna och sin rörelses grundläggande principer är faktiskt högklassig underhållning.
Simona Mohamssons alla tidigare inlägg om att hennes politiska engagemang började som en motståndshandling mot SD har så klart paraderats upp i sociala medier. Citaten är inte mer än fyra–fem år gamla. Då var kampen mot Jimmie Åkesson fundamentet i hennes politiska gärning. Nu har hon lovat honom ministerposter.
Och så kramen på det. Den kommer att leva kvar som ett slags politiskt monument. Det var omöjligt att inte skratta åt det bisarra i scenen.
Om man inte är Stockholmsliberalen Jan Jönsson, som precis meddelat att 35 års engagemang i partiet kommer att avslutas.
Men nu får det hur som helst vara slutgarvat. I kväll genomförs L:s extrainsatta landsmöte. Att någon motkandidat skulle utmana Mohamsson är inte sannolikt. Alla L-ministrar har ju lovat att avgå – och potentiellt putta Sverige in i en regeringskris – om hon röstas ner. Det är så klart ett djupt oansvarigt vapen att ta till, men det lär vara effektivt.
Vem vill ens ta över ett parti med ett ledargarde som befinner sig i ett moraliskt och ideologiskt förfall?
Troligen får vi nu ett nytt politiskt landskap. Priset för borgerligheten har varit enormt, men till slut finns ett samlat högeralternativ. De sista frihetliga företrädarna har lämnat Tidöskeppet. Det ”liberala ankaret” har slutgiltigt skurits loss. Ett enat gäng driver vidare i auktoritär, nationalistisk riktning.
Det kanske låter perverst i mångas öron efter den senaste veckans förnedring, men det finns faktiskt en sak som högern har att erbjuda väljarna: hängivenhet. De Tidöföreträdare som nu finns kvar skulle uppenbarligen slänga vad som helst överbord för att få fortsätta sitt politiska projekt.
Detta står i stark kontrast till oppositionen. Vänsterpartiet har meddelat att de inte kommer bemöda sig med att ta ansvar för Sverige i ett samarbete om de inte själva får sitta i regering. Miljöpartiet, som hittills lyckats segla upp i opinionen genom att agera pragmatiskt och lugnt, verkar nu också snubbla in i samma klantiga ultimativa position. Socialdemokraterna har med ett halvår kvar till valet fortfarande inte presenterat något verkligt konkret vallöfte. De är överlägset största parti, men väljarna vet fortfarande inte riktigt vad de vill genomföra som regeringsbildare. Centerpartiet är kvar i sin hopplöst veliga position. De verkar ha som plan A att skapa kaos i talmansrundorna efter valet. Endast så kan de tvinga fram den mittensamling som ingen annan – inte ens de egna väljarna – vill ha. Centerns viktigaste löfte är att stoppa SD:s politiska projekt, samtidigt är man inte beredda att ge upp en tum av sin extrema högerprofil i den ekonomiska politiken för att det ska bli möjligt.
Oppositionspartiernas samlade signal är att de inte är beredda att genomföra ett maktskifte.
Total SD-underkastelse är en förfärlig valstrategi. Med det finns en sak som faktiskt kan fungera ännu sämre: arrogans.