Att du är så trött varje dag är samhällets fel
Nästa stora strejk borde handla om tid
”Varje dag är som en spelbana som slutar med FAIL” skrev Kommunalarbetareförbundets ordförande Malin Ragnegård i Dala-Demokraten i våras.
”De flesta svenskar, oberoende av klass, har samma problem: Vi hinner inte leva” fortsatte hon.
Jag har tänkt mycket på det där. På tiden.
Så här till jul är stressen ständigt närvarande. Tiden räcker inte till. Förväntningar på julpyssel, släktträffar och presenter. Resor hit och dit. Mellandagsrea. Storhandling.
Men för många är julen även en tid för arbete. Då blir det ännu stressigare att hinna med. För undersköterskor och poliser, butiksbiträden och sjömän. Det är tack vare dem som Sverige fortsätter att fungera, trots att årets julledighet för de flesta blir längre än vanligt. Eftersom julafton ligger på en tisdag.
I barnboken ”Momo eller kampen om tiden” från 1973 av den tyske författaren Michael Ende stjäl små gråklädda män människornas tid. De rullar tiden till cigarrer som de sedan ständigt blossar på.
Momo, som är föräldralös, måste stoppa tidstjuvarna och ge människorna tiden åter.
Men de små grå männen vill inte lämna tillbaka den, utan tidscigarrerna kan de inte finnas.
Det är över femtio år sedan Michael Ende skrev sin roman. Men kampen om tiden har aldrig varit hårdare än idag. De små grå männen har nog aldrig stulit så mycket tid från människorna som idag.
När arbetarerörelsen grundades, för över hundra år sedan, stod tiden i centrum. ”Åtta timmars arbetsdag” stod det på plakaten. ”Åtta timmars fritid. Åtta timmars vila.”
Det var ett närmast revolutionärt budskap. Skulle vanliga arbetare få bestämma över sina arbetstider? Vet hut!
Idag är vi många sätt tillbaka i historien. Och dragkampen kring arbetstidsförkortning, delade turer i vården och arbetsmiljön handlar i grunden om samma sak. Om makt.
Det finns ingen större makt än att bestämma om andra människors tid. För tiden är det enda vi har. Tid är liv.
”Vi hinner inte leva”, skriver Malin Ragnegård.
Hon talar för över en halv miljon medlemmar. De lagar lunch till dina barn i skolan och håller din mammas hand i äldrevården. De plogar din väg och kör buss, sköter fastigheter och kramar barn. Kanske är du själv medlem eller har varit.
Det är arbetarklassen som bär upp allas vardag.
”Vi får Sverige att fungera”, brukar LO:s ordförande Johan Lindholm säga ”men Sverige fungerar allt sämre för oss.”
Makten över tiden glider idag ur våra händer. Tekniken löser upp skillnaden mellan arbete och fritid. Osäkra anställningar gör att allt fler vaknar med en klump i magen. Men det måste inte vara så här.
Att du är så trött varje dag efter jobbet beror inte på dig. Det beror på jobbet. Och på att vi som samhälle accepterar orimliga arbetsvillkor. Att vi inte säger stopp.
Bristen på tid drabbar också de som behöver den. Det tar tid att trösta, att tvätta någon och att hjälpa någon att äta. Minutschemat är medmänniskans fiende.
Men det behöver inte vara så. Under året har flera konflikter på arbetsmarknaden handlat om just detta. Om tiden.
Inför Socialdemokraternas kongress i maj nästa år är arbetstidsförkortning en av de hetaste frågorna. På förra LO-kongressen också. Sannolikt blir det en valfråga i nästa val.
Arbetsgivarna vill behålla makten, naturligtvis. Det kommer att krävas strid, strejk, konflikt om någonting ska ändras. Som det alltid har gjort.
”Vi hinner inte leva”, skriver ordföranden för Sveriges största fackförbund.
Nästa år borde vi kräva makten tillbaka.
