S håller på att simma vilse i mellanmjölken
Att säga ”sluta slå mig” är ingen politisk strategi
Socialdemokraterna har på senare tid kommit med flera intressanta politiska förslag. Det som fått mest uppmärksamhet är Lawen Redars (S) program för att bygga bort segregationen i Sverige.
Det som av Moderaterna och olika borgerliga debattörer brukar kallas ”tvångsblandning”.
Eftersom förlaget inte innehåller något tvång så blir begreppet ganska vilseledande. Men all samhällsplanering innebär naturligtvis förändringar. Och om man inte vill fortsätta ha parallellsamhällen i Sverige så måste något göras.
Lawen Redars förslag är därför att man ska bygga så att människor möts och så att man ska kunna göra boendekarriär även i vad som idag är utsatta områden. I stället för att bygga som på miljonprogrammets tid vill hon se en mer blandad bebyggelse.
I dag intervjuas Magdalena Andersson i Göteborgs-Posten om bland annat just tvångsblandningsdebatten.
– Det finns inga sådana förslag utan det är hittepå. Det är ren lögn, säger hon.
Magdalena Andersson har helt rätt, och den som läser den socialdemokratiska partikongressens beslut vet naturligtvis det.
Ändå blir hennes svar lite för defensivt.
Resten av intervjun rullar på lite samma hjulspår. Socialdemokraterna är för återvandringsbidrag, men inte på det sätt regeringen är. För mycket pengar, tycks vara Magdalena Anderssons tyngsta invändning.
Inom kriminalpolitiken kan hennes parti tänka sig sänkt straffbarhetsålder till 14 år, med nog inte till 13.
På frågan om vad skillnaden är mellan henne och Stefan Löfven (S) blir svaret:
– Det är klart att det skulle bli skillnad. Vi har en mycket tuffare kriminalpolitik, en mycket stram migrationspolitik men också en väldigt offensiv välfärdspolitik.
Så beskriver gärna Socialdemokraterna partiets utveckling idag. Som en slags politisk spagat.
Till höger om invandring och brott. Till vänster om vård, skola och vinstförbud.
Problemet med strategin blir nästan övertydligt i Göteborgs-Postens intervju. Ingenting handlar om vad Socialdemokraterna faktiskt vill göra med Sverige.
Det blir istället en uppvisning i riskminimering. Man filar systematiskt bort alla vassa kanter och utstickande pinnar. Till slut återstår bara en enda lång beskrivning av vad man inte vill.
Risken är att partiet snart har simmat vilse i all mellanmjölk.
När man pratar mellan skål och vägg med socialdemokrater är de just nu extremt irriterade på Moderaterna. M ljuger om S politik och M bedriver en ren hetskampanj utan att media ens verkar bry sig.
Det ligger mycket i det, men att säga ”snälla sluta slå mig” är ingen politisk strategi.
Moderaterna kommer att fortsätta på den inslagna vägen, med det tonläge de har nu. De ligger så långt under i opinionen att de inte har något att förlora i alla fall.
Om inte Socialdemokraterna byter strategi kommer de att få ägna hela valrörelsen åt att svara på attacker från Moderaterna och Sverigedemokraterna. Men då krävs fler besked om vad partiet själv vill och lite mer av anfallsspel.
De kan börja med vad som faktiskt står i Lawen Redars program.
Socialdemokraterna borde sluta vara så rädda för sin egen politik.
Tänk om partiet är Sveriges största parti eftersom väljarna faktiskt gillar dem?