Trump ”fyller zonen med skit” och jag går på det

Enda glada nyheten i veckan var ett glasstest

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Behöver Europa egna kärnvapen?

43:15

”Lever vi i en simulation?”, frågade en vän till mig.

Det var på tal om Donald Trumps knäppa AI-film om Trump Gaza. I filmen dricker USA:s president och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu drinkar vid en pool i Gaza och folk dansar kring en stor guldstaty av Trump. Bland annat.

Händer detta verkligen?

”Ha ha” svarade jag. Men frågan fastnade.

Vad är egentligen verkligt i det vi upplever just nu? Och klarar vi ens att se skillnaden längre?

Känslan av overklighet minskade inte direkt av fredagens cirkus i Vita huset där Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj offentligt förnedrades av Donald Trump och JD Vance.

Men det finns en metod i det som händer.

Utgå ifrån att allt är egentligen är amerikansk inrikespolitik.

En ledtråd finns i ett uttalande av Stephen K. Bannon från 2018. Han var tidigare Trumps strategiska rådgivare och en ikon inom amerikansk extremhöger.

"Demokraterna spelar ingen roll," ska Bannon ha sagt. "Den verkliga oppositionen är medierna. Och sättet att hantera dem är att översvämma zonen med skit."

Medierna är lata, enligt Bannon, och klarar bara ett fåtal nyheter och diskussioner varje dag. Om du fyller upp det utrymmet med provokationer, desinformation och, ja, ren skit så styr du varje nyhetscykel.

Media – ”den verkliga oppositionen” – klarar inte att ta sig ur sin egen dynamik och kommer därför att vara upptagna med skiten medan du som makthavare i princip är fri att göra vad du vill.

Är Volodymyr Zelenskyj en diktator? Varför har han ingen kostym i Ovala rummet? Kommer Kanada att bli en delstat i USA? Är blekmedel bra mot Covid? Eller vad sägs om en hög guldstaty av Donald Trump i Gaza?

Fyll zonen med skit, kontrollera nyheterna ännu en dag.

Enligt Yuval Noah Harari, israelisk historiker och författare till bästsäljaren ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten” (Natur och kultur 2015) så bör vi vara vaksamma mot AI-utvecklingen av ett annat skäl än vi tror.

Inga AI-robotar kommer att ta över världen som i filmen ”Terminator” med Arnold Schwarzenegger. Hotet kommer istället inifrån.

Genom att kontrollera vårt språk har AI hackat ”operativsystemet för den mänskliga civilisationen”. Vi tänker i språk, berättar berättelser i språk, drömmer i språk, och ännu viktigare – vi kan inte tänka utanför de ord vi har.

Om AI styr språket så kontrollerar det indirekt oss och vår civilisation, varnar Yuval Noah Harari. Vill vi verkligen det?

I Kina har kommunistpartiet insett detta. Genom en järnhård kontroll av internet och sociala medier försöker de styra den värld där människor lever in i minsta detalj. Och nätet tar allt större del av dygnet. Vi får nyheter, handlar, roar oss och hittar dejter där.

Eftersom nätet är det vanligaste sättet att träffa en partner kommer den framtida mänskligheten att bokstavligen vara formad av dejtingapparnas algoritmer.

Så vem som styr spelar roll.

Donald Trumps absurda Gaza-film eller bråk med Zelenskyj i Ovala rummet fyller inte bara zonen med skit, den skapar också bilder och filmer vi inte kan sluta tänka på. En bild säger mer än tusen ord, brukar det heta. Men trots att vi lever allt mer i en bildkultur så är vi urusla på källkritik när det kommer till bilder.

Vi tror på det vi ser, typ.

I skolan lär sig barnen källkritik för texter. Men bilder då? Och ännu värre – rörliga bilder på TikTok, Youtube och Donald Trumps Instagram?

Snacka om att hacka ”operativsystemet för den mänskliga civilisationen” när vi dygnet runt blir översköljda av mer eller mindre manipulerade bilder och filmer. Hittar vi ens ut själva längre?

Frågan ”Lever vi i en simulation?” är kanske inte så galen som den kan låta. Den syftar på filmen ”Matrix” från 1999 med Keanu Reeves i huvudrollen. I filmen lever människor utan att veta om det i en datasimulation av världen. Ingenting är på riktigt utan allt de upplever är styrt av algoritmer i syfte att förslava dem.

Det finns onekligen vissa likheter mellan Matrix och Stephen K. Bannons strategi att ”översvämma zonen med skit”. Som sedan förstärks av de sociala mediernas algoritmer och nyhetslogikens inbyggda sökande efter sensationer, provokationer och konflikter.

Till slut vill till och med jag slänga ut TV:n och dra sladden ur datorn. Allt är så negativt, destruktivt och hopplöst. I veckan räknade jag till en (1) nyhet i mitt flöde som gjorde mig glad: Svenska Dagbladet hade ett test av GB:s nya glassar.

Juryn verkade tycka att de var ganska äckliga.

Då slår det mig. Jag vill egentligen läsa mer om glass och mindre om Donald Trump. Men även jag har fastnat i Stephen K. Bannons nät. Som en bananfluga.

Och jag kommer att göra det igen.

Donald Trumps strategi är inte bara rök och speglar, syftet är inte bara att lösa upp gränsen mellan fiktion och verklighet. Hans politiska idé är att öka klyftorna i samhället, gynna sina miljardärskompisar och tjäna pengar på en nykolonial utrikespolitik.

Han är en imperialist vars viktigaste vapen är din smartphone.

Det är en ideologi – möjligen ett för stort ord – som ligger nära andra korrupta oligarker. Viljan till makt och pengar. Föraktet för svaghet, hatet mot kvinnor och ointresset för framtida generationer. Som Vladimir Putin i Ryssland eller Viktor Orbán i Ungern. Bortom spegelsalen är den auktoritära vändningen på riktigt.

Bortom bilderna av guldstatyn i Gaza ligger de döda barnen kvar under rasmassorna. Bortom förnedringen av Zelenskyj inför TV:s kameror mördar Ryssland fler Ukrainska civila.

Hur ska man då undvika att bli galen?

En metod är bättre journalistik. Att inte låta sig översvämmas av skiten. Att fortsätta granska, kritisera och avslöja den verkliga politiken. Att titta på vad den vänstra handen gör när makthavarna ger medierna fingret med den högra.

Eller gör Hitlerhälsning.

En annan är att vägra anpassa sig i vardagen. Inte låta mörkret dominera vad man pratar om och tänker på. Det är viktigare än man tror. Vi lever i en uppmärksamhetsekonomi, heter det ibland. Och vi kan faktiskt själva välja vad vi ger vår uppmärksamhet.

En tredje är att ständigt göra motstånd. Att protestera, organisera sig, skriva och prata med andra som tycker som du. Motstånd lönar sig alltid, även om det kan ta tid.

Målet med att översvämma zonen med skit är att vi ska bli apatiska och sluta bry oss. Den dagen vi gör det kan makten göra vad den vill.

Själv tänker jag gå och köpa glass.

Min första motståndshandling denna absurda helg är att vara glad.