Elmbrant visste hur fascism bekämpas
Vill sms:a honom – sedan minns jag att han är död
IN MEMORIAM. Journalisten och författaren Björn Elmbrant är död. Född 1942 och efter ett helt liv i journalistikens tjänst avled han den 4 februari efter en tids sjukdom.
Han hade en så oerhört vass penna och blick. Men framför allt är det rösten jag minns från hundratals radiokrönikor. Han var en av de stora politiska berättarna som förklarade komplexa sammanhang och samhällets förändring med bilder som brände fast.
Någon gång där på 1960- eller 70-talet måste han ha börjat läsa de amerikanska nya journalisterna och grävarna. Bob Woodward, Joan Didion, Tom Wolfe, Norman Mailer, Robert Caro. Jag vet inte om det var så, för vi pratade aldrig om det. Vi hade fullt upp med politiken. Men det måste ha varit så.
Hans förmåga att hitta människorna mitt i de stora skeendena kommer från den traditionen. I böcker som ”Så föll den svenska modellen” och ”Dansen kring guldkalven” liksom biografierna över Torbjörn Fälldin, Olof Palme och Hjalmar Mehr visade han att stilistisk förmåga inte behövde stå i vägen för att förklara världen.
På slutet oroade han sig för demokratins överlevnadsförmåga.
Det ledde till hans verkliga storverk, som borde fått priser och massiv uppmärksamhet.
”Innan mörkret faller” från 2015 är en intellektuell thriller. Där ställer han Tysklands 1930-tal mot Sveriges. Det ena landet drogs med av fascismen och förde Hitler till makten. Det andra landet, vårt, höll fascismens värsta uttryck stången och tryckte den tillbaka.
Jag minns några möten i fackföreningsrörelsen, när jag som ny Katalyschef fick vara förband till Björn när han talade om boken. Ett decennium har gått sedan dess, men ingen som hörde de föredragen kan ha glömt det. Björns röst vibrerade när han talade om hur tyska LO, innan Hitler blev kansler och avskaffade demokratin, föreslagit massiv kamp mot arbetslösheten och vägbyggen som avvisades av de tyska Socialdemokraterna. Sedan byggde Hitler de vägarna i stället.
Sverige valde en annan väg. Per Albin Hansson (S) var övertygad om att den bästa antinazismen var att säkra folks arbete och försörjning. Att sörja för sitt folk, som han sa.
För några dagar sedan hörde jag en vän berätta om en ung snubbe som skulle rösta på SD för att han ville vara säker på att få en bra tandvårdsförsäkring. När jag hörde det tänkte jag att jag borde sms:a den anekdoten till Björn. Men han är ju död, insåg jag sedan.
Men socialdemokratin kan fortfarande lansera en riktigt bra tandvårdsförsäkring, och ett massivt program mot fattigdom, urholkad a-kassa och för att sätta människor i arbete. Inte tio dagar innan valet utan nu, så som facken krävt länge. För att det är rättvist och riktigt. Innan mörkret faller.
