Erkänn, politiker – sänkt straffålder funkar ju inte
Nooshi Dadgostar hade rätt i partiledardebatten
Hittills i år är 127 barn under femton år misstänkta för mordplaner, rapporterar TT. Det är en ökning med över 800 procent på blott tre år.
Regeringen vill sänka straffbarhetsåldern till tretton år. Socialdemokraterna till fjorton. Men till vilken nytta?
Dadgostar har rätt
”Allt kretsar kring pengar. Allt. Du gör vad som helst för pengar”, säger den maskerade pojken till SvD. Femton år gammal tog han sitt första morduppdrag.
En annan pojke berättar om sin kriminella debut vid nio års ålder: ”Brorsan hamnade i fängelse. Pappa stack. Vi stod ensamma kvar. Jag såg ingen annan utväg”, säger han i SvD:s reportage om barnsoldaterna.
Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar sade det bra under partiledardebatten i går:
– Den här politiken fungerar ju inte! [...] Vi kan stoppa in sjuåringar till slut i fängelse, men visst är det fler saker som behöver göras? Utbrast Dadgostar.
Ulf Kristersson tittade ned i golvet. Nog visste han och resten av rummet att Dadgostar hade rätt.
Fångar inte problemet
Svenska politiker pekar ofta mot Danmark. Landet som lyckats bryta med gängvåldet.
Men, som den danska kriminologen David Sausdal säger i en intervju med Svenska Dagbladet: ”om man tror att det är ett resultat av kriminalpolitiken så hamnar man snett”.
Sausdal berättar att Danmarks framgångar beror på skolpolitiken, socialpolitiken, integrationspolitiken och arbetsmarknadspolitiken. ”Polis och fängelser tar mestadels hand om konsekvenserna”, påpekar han.
Och inte ens Danmark burar in trettonåringar. När de sänkte straffåldern till fjorton år ökade brotten bland unga. Därför höjde de tillbaka till femton år.
Men tyvärr är det enklare för våra politiker att sälja in symbolpolitik som inte fångar problemet än att erkänna sitt eget ansvar för det mörker som Sverige befinner sig i.
Allt barn inte får
Att vara tretton i 2020-talets Sverige är att inte få så mycket.
Du får inte köpa energidryck. Du får inte köra moped, se barnförbjudna filmer på bio eller ens cykla utan hjälm. Du är ju bara ett barn.
Utan resursstarka föräldrar som kan armbåga sig fram i myndighetslabyrinten och det söndriga skolsystemet får du ännu mindre:
Du får inte tillräckligt stöd om du mår dåligt. Du får inte hjälp att hamna på rätt kurs om du trampar snett. I många fall får du inte ens en adhd-utredning i tid. Framtidshopp? Knappast.
Men en dag kanske du får ett meddelande på Snapchat. En adress. En termosbomb. Löften om pengar, status och samhörighet.
Gängen får de barn som inget får. Innerst inne vet politikerna det.
Ge barnen en annan väg.