Valrörelsen kan bli som att dansa på en vulkan
Anna-Karin Hatts avgång var sista varningen
Jag vet inte exakt vad Anna-Karin Hatt har varit utsatt för. Men hot och hat i offentligheten ändrar även det lilla livet. Familjens liv. Trädgårdens skuggor förändras. Blickarna över axeln. Känslan av att inte längre kunna röra sig som man vill. Aldrig helt slappna av.
Man ifrågasätter också sig själv, det är nog det värsta. Är det mitt fel? Vad kunde jag gjort annorlunda?
Flera jag har lyssnat på under veckan tycker att Anna-Karin Hatt borde ha bitit ihop. Även anonyma röster inom Centerrörelsen säger liknande saker i olika medier.
Det är främst ett tecken på att de aldrig har varit där själva.
I somras berättade Annika Strandhäll att hon lämnar politiken efter drygt tio år. Så sent som i maj var hon målsägande i en rättegång om hot mot henne och familjen.
– Det är klart att sånt tar på en och det tar på ens familj. När man lever med det under väldigt lång tid så kryper det in. Jag menar, jag kan skriva ”Glad påsk” på Twitter och få 300 kommentarer om vad jag är för något och vad jag borde göra i stället, sade hon till Dagens Nyheter.
Det finns en stor offentlig feghet i frågan om hat och hot. En slags whataboutism där alla sägs vara lika goda kålsupare.
Ibland tar fegheten paus, som när TV4 avslöjade Sverigedemokraternas trollfabrik och produktionen av hat i industriell skala mot bland annat Centerpartiet, och personer till vänster.
Eller ETC:s avslöjande om Näringslivets medieservice, en motsvarande verksamhet som drevs via bulvaner av Svenskt näringsliv.
Eller när SD:s Youtubekanal Riks fick kritik för sin stora kampanj mot Annie Lööf efter att den högerextrema terroristen i Almedalen 2022 valt henne som tilltänkt offer.
Men det brukar bli kortvariga diskussioner.
När man fjällvandrar läser man ofta landskapet utifrån något som kallas ”rådande vind”. Det är inte hur vinden blåser just idag utan den vanligaste vindriktningen på en viss plats.
I Sverige är rådande vind ofta västlig och i fjällen sydvästlig, eftersom Nordatlanten ligger där den ligger.
Rådande vind formar fjällvärlden. Hur träd växer, snö faller och drivor ligger. Den påverkar allt, men syns inte om man bara tittar på en karta. Man måste se själva landskapet.
Det finns en rådande vind även när det kommer till hat och hot i politiken. Den blåser i dag från extremhögern.
I Sverige – som i USA och många andra länder – är vinden del av en vinnande politisk strategi.
Man kan exempelvis läsa ”Maktbarometern” som kom för ett par veckor sedan där Medieakademin mätt vilka som har genomslag på X, hatets starkaste motor. Nästan inte ett enda konto på topp 100 var vänster. Trots att Tidöpartierna bara samlar 45 procent av väljarna bakom sig.
Vänstern har tystnat, gett upp eller flyttat någon annanstans. Nooshi Dadgostars mikrofon är – så att säga – redan avstängd på nätet.
Många tystnade redan innan Anna-Karin Hatt.
Vänsterns samvete är inte rent som snö. Ingen av oss som har varit aktiva i samhällsdebatten de senaste tio åren kan svära oss fria från tonläget. Inte jag heller.
Men hot och våld är något fundamentalt annat än debatt, oavsett vad man tycker om sin motståndare. Och den gränsen ser allt mer skakig ut.
Regeringen med Ulf Kristersson i spetsen har inlett valrörelsen med ett väldigt högt tonläge mot framförallt Vänsterpartiet. Bland annat har han anklagat vänstern för att ligga bakom att Palestinaaktivister gått över gränsen.
Han kallar aktivister för oppositionens ”svans”.
Kristdemokraterna vill inskränka demonstrationsfriheten för de som kritiserar Israels folkmord i Gaza, svartlista personer och till och med utvisa dem. Sverigedemokraterna har på motsvarande sätt krävt att terroristlagstiftningen ska användas mot klimataktivister. Terroristbrott har livstids fängelse i straffskalan.
Ebba Busch har försök sprida bilden av att vänstern firade mordet på den amerikanska högerikonen Charlie Kirk. Det var ljug. Hon påstod sig se en ”fasansfull reaktion” men kunde sedan inte visa på en enda debattör eller politiker till vänster som tycker så.
Retoriken är farlig, eftersom den sänker tröskeln till att människor faktiskt tar till våld.
Vid två tillfällen, i Borås och Helsingborg, har personer kört in bilar i propalestinska demonstrationståg.
– Han kom rätt fort mot tåget i motsatt riktning, i kanske 40 kilometer i timmen, sedan saktade han ned lite men stoppade inte, säger demonstrationsvakten Göran Mårtensson som var på plats i Helsingborg till Flamman.
I båda fallen är det små vänstertidningar, Flamman och Proletären, som börjat gräva i vad som hänt. Det är ett underbetyg till oss i riksmedia.
Jag har inte kunnat hitta ett enda uttalande av Ulf Kristersson som fördömer det som hänt, trots att det är oerhört mycket mer våldsamt än något Palestinarörelsen blivit anklagad för.
Kanske bör Anna-Karin Hatts avgång ses som sista varningen innan politikerna tappar kontrollen över både polariseringen och radikaliseringen i vissa grupper.
Säpo har tidigare varnat för aktivklubbarna, med målet att bilda en högerextrem milis i Sverige. Det bör tas på allvar. Och radikalisering på en ytterkant brukar tyvärr trigga motsvarande reaktioner i andra grupper.
Jag tror tiden håller på att rinna ut. Och det är nu främst upp till de anständiga politiska partierna att dra i bromsen. De som faktiskt äger valrörelsen. Eller låta bli. Tiden för att skylla ifrån sig på medier, algoritmer eller aktivister är över.
Anna-Karin Hatt har många år bakom sig på tunga poster, både i politiken och i näringslivet. Hon är en centerpartistisk urkraft, hämtad från folkrörelsens djup. Förhoppningsvis kan hon landa igen efter det hon varit med om.
Vad prognosen är för den samhällsdebatt hon nu lämnar bakom sig vet jag ärligt talat inte.
Jag vet att det låter olycksbådande. Men larmet ljuder högre än jag någonsin hört.
Valrörelsen riskerar att bli som att dansa på en vulkan.
Rådande vind blåser redan styv kuling.