Sverige skadas när idrott blir en klassfråga
Fritidsbanken försöker göra något åt saken
SKÄRHOLMEN I hyllplanen står cirka 800 par skridskor prydligt uppradade. För en gammal hockeyspelare är det en ren fröjd att botanisera i längorna. Här finns allt från gamla 80-talsgrillor till årsfärska modeller. Åtskilliga istimmar har spenderats i dem – och fler ska det bli.
Ledarsidan besöker Fritidsbanken i Skärholmen. Det är en ideell förening som fungerar som ett bibliotek för sport- och friluftsutrustning. Alla får låna prylar i 14-dagarsspann. Det är helt gratis. Inga depositions- eller förseningsavgifter tas ut.
Initiativet startade 2013 i klassiska hockeykommunen Forshaga. Nu finns det på över 100 platser runt om i landet.
Det är välbehövligt. Kostnaderna för barns och ungas idrottande har skenat. Dels handlar det om högre träningsavgifter, men en stor förklaring är också allt dyrare utrustning. Utvecklingen ser likadan ut för de flesta sporter. Bara mellan 2009 och 2023 har ökningen totalt sett varit 68 procent, enligt Riksidrottsförbundet.
Några av de gamla folksporterna börjar få så höga klassmässiga trösklar att de i det närmsta tappat kontakt med verkligheten. Mediankostnaden för en 15-årig hockeyspelare är till exempel hela 35 000 kronor – per år. Det visar en undersökning som Svenska ishockeyförbundet gjort.
Oavsett vilken idrott vi pratar om så är utvecklingen skadlig. Tidigare har barn och unga från olika bakgrunder möts genom träningar, seriespel, läger och cuper. Det har byggt sociala kopplingar och tillit människor emellan.
Vi lever i ett samhälle som slits isär allt mer, både ekonomiskt och kulturellt. Då måste vi vårda de sammanlänkande krafter vi fortfarande har kvar. Idrotten är en sådan.
Fritidsbankens utlåning är viktig. Den kan bli ett sätt för barn att pröva en idrott och komma i kontakt med föreningsliv utan att först behöva köpa dyra prylar. Samtliga banker drivs av huvudmän utan vinstintresse. I nio av tio fall är det kommunen, vilket är fallet i Skärholmen. All utrustning är donerad.
– Det som finns i hyllorna har skänkts från folk som vill bidra. Vi får in grejer varje dag, säger George Zeghbi, som är gruppledare för verksamheten i Skärholmen.
När Aftonbladet är på besök dyker det upp fjällresenärer som antingen är på väg till eller precis kommit tillbaka från snön. Påsklovet, det vill säga årets sista ordentliga skidvecka, ska snart inledas.
Caroline Gavin är precis hemkommen från Funäsdalen och lämnar tillbaka utrustning för slalom, snowboard, och längdskidåkning.
– Barnen visste inte vad de ville göra och då var det perfekt att de kunde pröva olika, säger hon.
Ingen behöver visa legitimation eller ID, vilket chockerar en del besökare. De har beskrivit för personalen att de inte är vana vid att så kravlöst bli litade på. Allt som krävs är ett förnamn och telefonnummer. Verksamheten bygger på förtroende – och det fungerar strålande. Enligt Fritidsbankens kommunikationschef Henric Byström är det enbart 1–2 procents artikelsvinn.
George Zeghbi berättar att Fritidsbanken i Skärholmen också jobbar med att aktivera otrygga platser lokalt. På sommaren kan det till exempel handla om att ta med ett gäng kanoter och rackets ner till stranden för att skapa förutsättningar för fler att röra på sig. Man samarbetar också nära med Stockholm stads Jobbtorg som är en insats för att slussa in unga på arbetsmarknaden. De inskrivna bidrar till verksamheten genom att exempelvis reparera prylar eller hålla skridskopass med skolklasser.
Är det någon utrustning ni har brist på?
– Innebandyglasögon, svarar George Zeghbi.
De behövs för barn som vill pröva på innebandy i en förening.
Har du ett par över som ligger och skräpar utan att komma till användning? Då vet du var du kan vända dig.
