Psykiatriker om att vårda barn under ett folkmord
”10-åring såg sin bästa vän dödas”
Publicerad 2025-09-17
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Han är tio år och har varken pratat eller ätit de senaste dagarna. Psykologen sätter sig bredvid honom i tältet, säger att hon bara vill prata lite, sedan kan de leka och rita tillsammans.
”Mina vänner dödades av en bomb framför mina ögon”, säger pojken till slut.
Psykologen försöker säga att hans vänner är på ett bättre ställe, i himlen. Pojken misstror psykologen.
”Hur kan min kompis komma till himlen om de inte ens hittade hans huvud?”.
Det är en av berättelserna läkaren Yasser Abu Jamei har med sig när han besöker Aftonbladets ledarredaktion i Stockholm. Han är generaldirektör för Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP) där han arbetat sedan 2004. Han är i Sverige på inbjudan av Palestinagrupperna för att berätta om hur man bedriver vård i Gaza.
Psykologen som möter pojken i tältet är en av organisationens runt hundra anställda i Gaza. Trots att personalen ständigt blir fördriven och bombad fortsätter de ge stöd till barn och vuxna.
– Det var första gången på många år ett barn kom med en sådan rädsla. 2014 bombades stora områden och människors huvuden kunde slitas av, man kunde inte hitta dom någonstans. Frågan är vad det gör med barn som bevittnar samma sak i dag, säger Yasser Abu Jamei.
Han förlorade själv en stor del av sin släkt 2014. Då sköt en israelisk missil ner och dödade 28 av Yasser Abu Jameis släktingar, varav 19 var barn.
Jag frågar honom hur barn och vuxna läker från sådana trauman.
– Vi har lärt oss att trauma är relativt, läkning är relativt, livet i sig är relativt. Du pratar om livet? Det finns inget liv i Gaza nu. Alla är antingen döda eller väntar på att dö.
Han tystnar en stund innan han fortsätter.
– Att läka är att få barnen att kunna gå tillbaka till skolan, göra läxorna och tänka på framtiden. Det betyder inte att du tar ett suddgummi och raderar deras minne av att ha sett hem bombas. Det funkar inte så.
Han beskriver organisationens mål som att hjälpa människor fortsätta kampen i vardagen.
– Jag kallar dem inte patienter. Jag kallar dem offer som blivit utsatta för extrema förhållanden.
De svåraste fallen är de barn som förlorat sina föräldrar och de som blivit utdragna från rasmassorna.
– De barnen är tyvärr många, säger Yasser Abu Jamei.
Men det finns sprickor av hopp. Han säger att Gazas barn tycker om livet i grunden.
– Även när marken skakar av bomber på nätterna, ville min då nioåriga son flyga drake på dagarna. Barnen gör sandslott och hittar olika sätt att roa sig på.
Yasser Abu Jamei beskriver hur barnen tagit upp skolarbetet under perioder av eldupphör. När barn dödades sattes lappar med deras namn på de tomma stolarna, medan de andra barnen fortsatt komma tillbaka till klassrummet.
– Många i Gaza har en akademisk utbildning, och de tar initiativ till undervisning där det är möjligt. Barnen vill bli läkare, piloter, ingenjörer. De vill ha en framtid.
Jag frågar vad han ser för framtid för de här barnen.
– Det är väldigt basala saker vi måste börja med. Säkerhet, utbildning och hälsa. Ger vi bara våra barn det, så klarar de sig. Så enkelt är det, säger Yasser Abu Jamei.
Till slut nådde psykologen fram till barnet som var orolig över att hans dödade vän inte skulle komma till himlen. Han fick höra att huvudet och kroppen kommer hitta varandra.
Pojken andades ut, började leka och tog en tugga av brödet han fått av sin mamma.
Yasser Abu Jamei är här för att berätta. Om barnen som nu drabbas urskillningslöst. FN har just slagit fast att det som pågår är ett folkmord.
Någon kilometer bort, i Rosenbad, har politikerna just reagerat mot att aktivister protesterat mot ett föredrag av en tidigare israelisk soldat.
Politikerna kallar de som protesterar för ”odjur”.
