Måste politiken handla om kastrering och islamism?
Politikerna vill att vi ska må piss fram till valet
”Den importerade islamismen har blivit systemhotande” och måste ”kapas vid roten”, skriver Kristdemokraternas Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe och Magnus Berntsson på DN Debatt. Ulf Kristersson vill kunna kastrera pedofiler och därmed återinföra kroppsstraff i Sverige och Socialdemokraterna instämmer omedelbart. Svenska värderingar ska vara glasklara för att ”hålla packet borta”, säger Busch i en podcast.
Är det så här det politiska samtalet är nu? Språket är så fruktansvärt hårt och kallt, det finns inga gränser, ingen reflektion kring följderna. Avslöjandet om pedofilnätverk av ”Uppdrag granskning” leder inte till att polisen får mer öronmärkta resurser. Kastrering gör varken att fler gärningsmän fälls i rätten, att fler barn identifieras eller att köerna till barn- och ungdomspsykiatrin blir kortare.
Hat och förakt
Allt känns så instinktivt, fakta är helt irrelevant. Bara känslor spelar roll. Men inte vilka känslor som helst – det är alltid vrede, hat och förakt. Det dåliga ska utrotas, det ska ryckas upp med rötterna, straffas bort. Migrationspolitiken är stram, att ens tänka på konsekvenserna för människor av kött och blod är för mesiga mjukisar.
Det är bara februari. Ska det vara så här fram till valet? Ska alla utspel ge en klump i magen, ska tonläget fortsätta höjas? Hur är det tänkt att vi ska orka?
Svaret kan inte vara att sluta lyssna och läsa för att värja sig, även om det är frestande. Verkligheten finns ju kvar, politiken blir till och barn sätts i fängelse oavsett om vi trötta har stängt av nyhetsnotiserna på mobilen. Det måste helt enkelt gå att göra något, få eskaleringen att avstanna.
Finns motstånd
Motståndet finns ju, inte minst i utvisningsfrågorna. Där har en folkrörelse vuxit fram. Fler organiserar sig för att stoppa utvisningar av grannar, vänner och familj, eller människor de aldrig träffat. Frågan diskuteras på partimöten i lokalföreningar, det bubblar ute i landet.
Tyvärr ser det ut som att politikerna föredrar envägskommunikation. Budskapet når inte fram. Till och med tidigare partiledare och inflytelserika röster som bekymras av inriktningen verkar avfärdas direkt.
Valrörelsen riskerar att bli en mardröm. Tävlingen om uppmärksamhet, plats på debattsidor och spridning i sociala medier bäddar för ökad brutalitet. Och det finns egentligen ingenting som tyder på att det skulle dämpas efter valet.
Det är bara att fortsätta må piss och försöka stå ut.
