Nu är hoppet ute för Nemo och korallreven
Regeringen känner klimatapati
Schvupp.
Våtdräktens dragkedja stänger in mig i en kroppsstrumpa av gummi. Jag är 19 år står nu i aktern på en segelbåt utanför Australiens kust. Snart ska jag hoppa i ett hav fyllt av livsfarliga maneter och allt annat jag någonsin drömt om att få se.
Jag blundar och tar ett steg ut.
Plums!
Jag öppnar ögonen. Det första som möter min blick är en haj. Den är inte så stor, bara någon meter, och simmar lugnt förbi. Mötet tar några sekunder. Sedan är den borta. Jag simmar in mot ljusare, grundare vatten. Där är det: Stora barriärrevet.
Mjuka, röda, havsanemoner vaggar långsamt fram och tillbaka. Ett gäng blågula fiskar jagar varandra mellan de rosaröda korallerna. Och där är den, den orange clownfisken med vita ränder på kroppen.
Jag har hittat Nemo.
Drygt ett decennium senare får jag höra att Nemo snart är död.
Det är en morgon i oktober. Jag står i köket och brygger kaffe. Ekot spelar i högtalaren. Den monotona radiorösten avslutar nyhetssändningen med att berätta att forskare nu konstaterat att uppvärmningen med största sannolikhet kommer överstiga 1,5 grader. Det innebär att världens korallrev kommer blekas sönder och dö.
Nyheten tar slut. Nästa: ekonomiekot.
Jag fattar inte. Var det allt?
Vi pratar om att vår värld rämnar som om det vore en petitess. Som en nyhet bland alla andra. Skattesänkningar blandas med rubriker om jordens undergång.
Det är lika surrealistiskt som när Ulf Kristersson står i Agenda och säger att det är väl bra om vi når klimatmålen, men aldrig på bekostnad av tillväxt.
Som om det hela var ett val. Som om det som står på spel inte handlar om hur det ekosystem vi alla är beroende av – inklusive vår ekonomi – inte just nu ruckas i grunden.
Jag vet inte om Ulf Kristersson har sett filmen ”Hitta Nemo”. Eller om hans ens vet vad en clownfisk är. Det verkar åtminstone inte så när han så lättvindigt viftar bort alltifrån larmrapporter till klimatmål.
Kaffelukten sprider sig i köket. Men jag är inte längre där. Jag är 19 år igen och tillbaka i Australien, under ytan. Och jag rasar. Den värld jag en gång förälskade mig i håller nu på att förvandlas till en kyrkogård.
Haven håller på att kollapsa, och vår statsminister pratar om evig tillväxt?
Som om inte vartannat andetag vi tar kommer från havet. Som en planet utan liv inte också har ett pris. Som om fiskar, som Nemo, inte är värda att räddas?
Aldrig har det varit så akut för världens ledare att agera.
Aldrig har det varit svårare att få världens ledare att agera.
Om en knapp månad börjar nästa klimattoppmöte, COP30, i Brasilien. I skrivande stund vet vi inte ens om statsminister Ulf Kristersson kommer vara där.
För så ser de politiska prioriteringarna ut i Sverige 2025. Ren och skär klimatapati.
Nästa: ekonomiekot.
