För barnen i BUP-köerna finns ingen som tar emot
Samhällets skyddsnät får allt större hål
Persiennerna är neddragna och lampan släckt. Mörkret i rummet förstärker allvaret i situationen.
”Karin säger att du har något du vill berätta. Att du inte kan leva om du inte får prata om det” säger en av De Vuxna.
Hennes mening slår i magen. Det dröjer några sekunder innan jag hämtar mig. Tystnaden fylls av ljudet från en väggklocka.
Tick, tick, tick.
Jag vill svara, men orden kväver mig. Jag tar sats, inget kommer ut.
Efter fyrtiofem minuter är min chans förbi. Ett par dagar senare får jag veta att nästa samtal är om tre veckor.
Tre veckor? Det är ju en evighet. Jag har väntat i flera år på att berätta om Det Som Inte Får Sägas, och nu ska jag vänta i tre veckor till? Det vet jag inte om jag överlever.
I dag kan jag le åt 14-åriga Gabriellas dramatiska känslor efter sitt första besök på BUP. Samtidigt minns jag hur påtagliga de kändes där och då – hur beskedet om tre veckors väntan tog andan ur mig.
Under det senaste decenniet har köerna till BUP ökat dramatiskt. Idag får barn vänta i genomsnitt 6 månader på behandling.
Ett halvår är en lång tid för vem som helst i behov av vård. Men för en 14-åring som samlat mod i flera år för att berätta om övergrepp, eller en 12-åring som har så stora svårigheter i skolan att han slutat gå dit – för de barnen är det en hel livstid.
Alla orkar inte vänta. I flera fall har BUP:s väntetider lett till att barn tar livet av sig. Idag är självmord den vanligaste dödsorsaken för unga från 15 till 24 år.
Som svar på att barn dör lägger regeringen 1 miljard under 2025 på att korta BUP-köerna. Det är väl använda pengar.
Men i veckan meddelade Elisabet Svantesson (M) att de satsar ungefär 17 gånger mer på ett nytt jobbskatteavdrag.
Jag menar inte att hela lösningen ligger i en större budget. Men det skulle knappast skada med mer personal och fler BUP-mottagningar.
Barn behöver mer än 45 minuter för att kunna berätta. Och inte efter sex månader utan här och nu.
Själv fick jag en tid på BUP till slut. Inte för att det löste allt, men det blev början på en resa som tog mig vidare.
Idag är det fler barn som söker sig till BUP än när jag var 14 år. Samtidigt får samhällets skyddsnät allt större hål.
Allt fler faller handlöst.
Persiennerna dras aldrig upp och lamporna förblir släckta.
Tick, tick, tick – tills ingen tid finns kvar.
Hur mycket är ett barns liv värt?
All politik handlar om prioriteringar. När Moderaterna lanserar ett nionde jobbskatteavdrag, eller om det var det tionde, så gör de ett val.
För många är det valet något som kommer att påverka hela livet.