Ibland drömmer jag om ett samhälle utan män
I princip straffrihet för våldtäkt
Hur hade världen sett ut utan män? Ja, jag vet att frågan både är hypotetisk och provocerande.
Men den är värd att stanna upp vid. För vissa hade samhället känts både tryggare och säkrare.
Tankarna om ett mansfritt samhälle dyker upp när jag läser om flickan som blev överfallen i Halmstad i förra veckan. Det hela skedde i en gångtunnel. Det var kväll och det var flera män som anföll.
Jag ryser vid de torra beskrivningarna av vad flickan upplevde.
Männen tog stryptag på henne, hotade med sexuellt våld och lämnade brottsplatsen med hennes plånbok och elsparkcykel.
Hon lyckades ta sig därifrån och fick inga fysiska skador.
Men jag kan inte sluta tänka på hur hon mår just nu. För de värsta konsekvenserna är sällan fysiska vid övergrepp. Trauman och PTSD är däremot vanligt.
Många får men för livet.
Konsekvenserna för männen som utförde dådet mot flickan går inte att jämföra. Sannolikt hittas de aldrig ens av polis. Skulle de däremot åtalas, vilket är ovanligt, får de sannolikt mycket låga straff.
Så riggat är vårt rättssystem. Eller riggat och riggat. Men statistiken är knappas på offrens sida när det kommer till våldtäkter, sexuella övergrepp eller våld mot kvinnor.
Bara 5 av 100 anmälda våldtäkter leder till fällande dom. Det råder i princip straffrihet.
I stället får vi kvinnor ta till strategier för att känna oss trygga. Sedan urminnes tider vet flickor och kvinnor att det ligger på våra egna axlar att se till att inget händer oss.
Så när vi går hem i mörkret, då pratar vi i telefon. Vi ser till att någon som känner oss vet var vi är. Vi håller nycklarna mellan fingrarna beredda att slå tillbaka om någon angriper. Och vi byter till andra sidan av vägen om en man närmar sig bakifrån.
Men detta är så sjukt. Att vårt samhälle fortfarande accepterar detta övergår mitt förstånd.
Hur skulle det vara om samhället tog den här otryggheten på lite större allvar?
I våras såg jag ett inlägg på Instagram där frågan ställdes om vad man skulle göra om män höll sig borta under 24 timmar.
Svaren drällde in. Och de andades lättnad.
De handlade om att kunna ta en joggingtur i skogen. Att ta på sig vad man vill på krogen. Att slippa ovälkomna blickar eller tillrop på stan, på gymmet eller i skolans korridorer.
Självklart är lösningen inte så drastisk som att män ska bort. Men vi måste sluta vänja oss vid att sexuella övergrepp och våld mot kvinnor är normala företeelser i ett modernt samhälle.
De som utsätts och deras ofta livslånga lidande måste tas på större allvar. Varför är mäns våld inte ett mer prioriterat samhällsproblem?
Tänk om kvinnor slapp vara rädda. Tänk om samhället kunde lyfta den bördan från våra axlar.
Vilken befrielse det hade varit.