Kravet på Kristerssons avgång var en frisk fläkt
M-profilen har satt en boll i rullning
”Det finns decennier då ingenting händer, och veckor då decennier händer”.
Citatet kommer från Vladimir Lenin, Sovjetunionens grundare.
Ibland känns det så.
I veckan kom det första avgångskravet mot Ulf Kristersson inifrån Moderaterna. Det var Krister Thelin, en av partiets grå eminenser, som satte ner foten.
En skakning på nedre däck.
Krister Thelin var statssekreterare på justitiedepartementet när Carl Bildt var statsminister och har sedan dess varit återkommande utredare för regeringen. Just nu utreder han tiggeriförbud. Han har även skrivit krönikor på Svenska Dagbladets obundet moderata ledarsida.
Men Krister Thelin är en sak till: respekterad jurist. Bland annat som domare vid FN:s krigsförbrytartribunal för forna Jugoslavien, i Haag. Och lagman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge.
Han är en av få inom den djupa högern som vågat skriva som det är om Landerholmaffären.
”Till ytterlighet besvärande för statsministern, så besvärande att Kristersson i höst bör lämna över ordförandeskapet för M till någon annan. Att gå in i en valrörelse med den albatross om halsen som Landerholmsaken utgör är att be om förlust.” skriver han på X.
De olika turerna är verkligen besvärande på statsministern.
För tre veckor sedan åtalades Ulf Kristerssons ungdomsvän Henrik Landerholm för vårdslöshet med hemlig uppgift. Aftonbladets ledarsida har läst Säkerhetspolisens förundersökning. Härvan är ett virrvarr av inkompetens, lögner och lösa trådar.
Ni vet vad som har hänt.
Henrik Landerholm lämnade hemliga handlingar i ett olåst skåp på försvarets kursgård Gällöfsta. De hittades av en person med kopplingar till Ryssland, Georgien och islamistisk extremism.
Statshemligheterna är nu röjda.
Sedan har flera olika personer försökt täcka upp för det som hände. Regeringskansliet har raderat bevis, ett mail med viktiga uppgifter hittades av Säpo i papperskorgen på en dator.
Ulf Kristerssons egen stab spökskrev Henrik Landerholms vilseledande meddelanden i sociala medier och själv säger statsministern ”Jag vet inte om jag visste”.
Hittills har borgerligheten agerat lite som en nordkoreansk danstropp. Alla verkar låtsas som det regnar. Som när Republikanerna i USA försöker hålla skenet uppe kring Donald Trump.
Men det finns absolut ingenting normalt i detta.
Henrik Landerholm var handplockad av statsministern till jobbet som nationell säkerhetsrådgivare, vid sidan om normala anställningsrutiner. Den säkerhetsutredning som regeringskansliet själva gjorde har dömts ut av Säpo som oriktig. Utredningen smusslades dessutom undan i 673 dagar så att inga journalister skulle kunna hitta den.
Det är som en pusseldeckare. Med Ulf Kristersson själv i fyra roller.
Den personlige vännen till Henrik Landerholm.
Chefen för den egna politiska staben, som bidrog till att sprida oriktiga uppgifter.
Chefen för regeringskansliet, som inte utredde ordentligt och sedan mörklade alltihop.
Och som mannen med de bevingade orden ”Jag vet inte om jag visste”.
Dessa roller är oförenliga, eller som Krister Thelin uttryckte saken en ”albatross om halsen” på Moderatledaren. Ulf Kristersson kan helt enkelt inte vara den enda i rummet som inte visste.
Om vi återvänder till Vladimir Lenin så går allt oerhört snabbt just nu. Vårt säkerhetsläge försämras dag för dag på grund av USA:s agerande och Rysslands fortsatta aggression mot Ukraina.
Har Ulf Kristersson vad som krävs i en tid som denna?
I kulisserna av den havererade världsordningen väntar Kina tålmodigt. Kommunistpartiet förbereder sig för en attack på Taiwan och på att i förlängningen ersätta USA som ledande militärt och ekonomisk makt.
Och USA:s statsledning framstår som ett gäng diplomatiska och militära klantskallar. Avslöjandet i veckan om hur en journalist bjöds in till en hemlig gruppchatt på appen Signal om att bomba Jemen blir övertydligt.
I en normal värld borde alla inblandade ha fått avgå. Så sent som för ett par år sedan skulle det ha varit självklart. Men nu? Nej.
Allt snurrar snabbare tills vi har tröttnat på att öppna tidningen. Varje vecka är en sådan då decennier händer.
Ulf Kristerssons försöker begrava Landerholmaffären i andra nyheter. Men när jag läser Krister Thelin börjar jag undra om det kommer att gå.
Det han ser – och alla jurister rimligen inser – är att detta inte kommer att ta slut. Rötan har gått för djupt och för långt upp. Att regeringskansliet börjat radera bevis är en stark varningssignal. Och dessutom möjligen olagligt.
Säkerhetspolisen genomför en brottsutredning. Det är inte som i SVT eller i riksdagens talarstol där regeringen och dess tjänstemän kan ljuga sig ur situationen och sedan räkna med att trollen i sociala medier effektivt förstör alla samtal.
Tids nog kommer en rättegång. Och i allt väsentligt blir den offentlig. Vem instruerade statsministerns egen presschef att spökskriva Landerholms meddelanden på X? Vem beslutade om mörkläggning av regeringskansliets egen utredning? Och var är de hemliga handlingarna idag, de har ju försvunnit igen? Hur mycket har svensk säkerhet tagit skada?
I en rättegång kan lögner stå dig dyrt.
Problemet är att säkerhetskulturen kring Ulf Kristersson inte verkar vara mycket bättre än i den amerikanska gruppchatten på Signal. Man tar genvägar. Glömmer papper. Slarvar med hemliga uppgifter på nätet. Personalen – mest uppseendeväckande kanske SD:s tjänstemän – är inte säkerhetsprövade.
Rimligen måste fler grånande moderater än Krister Thelin se detta. Ämbetsmännen i regeringskansliet likaså. Säkerhetspolisen sliter sitt hår.
Den ende som verkar helt oberörd är statsministern själv.
”Jag vet inte om jag visste”.