Gängkriminella föds inte med några djävulshorn
Det räcker inte att hetsbygga spartanska fängelser
Ingen föds med djävulshorn. Killen som skjuter i förorten har en mamma som har sparat teckningar från att han var liten. Hon väntar oroligt på hans samtal.
Han har ett värde. För samhället och som människa. Men det känns olagligt att påminna om det.
Varför går det inte att kräva ett slut på våldet och sörja att han hamnat där samtidigt? Samtalet om honom är kallt. Strategiskt. Som en kapplöpning i att klä av honom sin mänsklighet. Kasta barn i fängelse. Bura in dem. Utvisa.
Socialdemokratin byggdes inte genom batongmätartävlingar. Den förändrade Sverige genom att se människor. Att skapa förutsättningar. Men nu påminner S mer om sina motståndare än sig själva.
Enligt en forskningssammanställning från Kriminalvården finns begränsat stöd för att strängare straff leder till minskad brottslighet. Straffskärpningar har ofta liten eller ingen effekt på återfall. Behandling och stöd har visat bättre resultat för att förebygga ny brottslighet.
Men vi springer ändå i täten mot mer av det som inte fungerar.
Åtgärder behövs både innan och efter att någon begått brott.
Satsningar på utbildning, arbetsmöjligheter och vård. Även personer som lever med social och ekonomisk utsatthet behöver en känsla av att få tillhöra.
Vem vill vara med i ett samhälle som inte vill ha en där?
Solidaritet bygger på att ge och att få.
Övervakning, spontana visitationer. Familjer på fem trängs i trerumslägenheter. Men trots att man känner sig sviken av samhället förväntas man fortfarande att bidra till det.
När det inte går att vinna blir det lätt att hitta ett annat “vi”.
S-kongressen har dominerats av samtal om det så kallade paradigmskiftet. Men under valrörelsen 2026 behöver progressiva krafter flytta fram sina positioner. Det är dags att sluta sparka neråt.
Vill S verkligen vinna debatten på SD:s spelhalva, även om det innebär att förlora själen?
Det behövs inte fler auktoritära och konservativa röster i riksdagen.
Många längtar efter en politik som skapar vägar istället för att misstänkliggöra. Framtidssträvande och mänsklig politik som är till för den större massan.
Brott ska straffas. Men fängelset borde också skapa en väg tillbaka till samhället. Som fungerande och hela människor. Då räcker det inte att hetsbygga spartanska fängelser och lämna folk åt sitt öde.
Killen som skjuter i förorten följer inte lagar. Han tror inte på systemet. Och så länge samtalet bara är om honom istället för med honom så är han förlorad.
