Alan Kurdi hade varit 12 om han inte drunknat
Vi behöver fler invandrare
I dag kallas den flyktingkrisen. Den mörka skugga som förändrat svensk politik i grunden. Som gör medkänsla till svaghet och humanitet lite fånigt. Som gav starka män makt att förändra våra liv.
Men när Alan Kurdi, 2, hittades död på en strand i Turkiet var debatten en annan. Bilden kom åt oss. Vi tänkte på barn vi själva nattat, kramat och älskat.
Den lilla pojken med de små skorna och den röda tröjan såg ut som att han när som helst skulle vakna, skratta och krypa upp i sin mammas famn. Tänkte vi.
På tisdag är det tio år sedan.
Det var den turkiska fotojournalisten Nilüfer Demir som tog bilden som 2 september 2015 kablades ut över en hel värld. Alan Kurdi låg på mage i strandkanten.
Jag väljer att inte publicera bilden här, den är för smärtsam. Du kan som läsare själv välja att se den på nätet.
Alan Kurdi ingick i en grupp flyktingar som flydde från terrorsekten Islamiska staten i Syrien. Hans familj hade kurdiskt ursprung och målet var Kanada där familjen hade släkt. Men flyktingsmugglarnas lilla uppblåsbara båt kapsejsade inte långt från land.
Enligt medieuppgifter hade de lastat 16 personer vilket var dubbelt så många som båten var gjord för. Även Alan Kurdis mamma och bror drunknade.
I Sverige hade en allt mer kritisk debatt om flyktingpolitiken börjat redan sommaren 2014. Fredrik Reinfeldts (M) Alliansregering hade några år tidigare, tillsammans med Miljöpartiet, infört den mest generösa migrationspolitik Sverige haft i modern tid.
Genom 2011 års migrationsuppgörelse mellan Alliansen och Miljöpartiet stärktes papperslösas rättigheter och politiken skulle präglas av rättssäkerhet och humanitet. Alla partier utom SD var i praktiken med på tåget.
Men i juli 2014 kom en prognos från Migrationsverket om att något höll på att förändras. Den arabiska våren hade utlöst flera inbördeskrig, det allvarligaste i Syrien, och stora grupper var på flykt.
Varje vecka kom över två tusen flyktingar till Sverige, första gången sedan kriget i Bosnien. Om detta fortsatte skulle 80 000 komma att söka asyl i Sverige innan årets slut. Migrationsverket behövde mer pengar.
48 miljarder närmare bestämt.
”Var är besparingsförslagen?” frågade sig Sanna Rayman, ledarskribent på obundet moderata Svenska Dagbladet i mitten av augusti.
”Att stänga gränserna är varken ett realistiskt eller ett önskvärt svar, så låt oss lämna den trista debattgränden därhän. Migrationen är ett politikområde där det råder bred enighet om inriktningen – vilket är bra. Men enighet löser inte finansieringsbehovet.” skrev hon.
Jag minns att jag läste texten och att vi pratade om den på Aftonbladets ledarredaktion. Riksdagsvalet 2014 låg bara en månad bort. Moderaterna var på väg att förlora.
Skulle valet handla om invandring?
Det skulle det, men inte på de sätt jag trodde. I sitt sommartal 16 augusti 2014 på Norrmalmstorg i Stockholm svarade statsminister Fredrik Reinfeldt på frågan som Sanna Rayman hade ställt.
”Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden” sa han.
Sverige har råd att vara medmänniskor. Det blev startskottet för vår tid.
Socialdemokraterna hade ingen annan åsikt, även om man idag gärna försöker framställa det så. När Stefan Löfven (S) efter valet bildade regering med Miljöpartiet låg flyktingpolitiken fast.
Ett år senare drunknade Alan Kurdi.
På ett regnigt Medborgarplatsen lovade Stefan Löfven bättring.
– Jag sörjer Alan och jag sörjer alla barn som dör i krig och terror, sa statsministern.
Parollen för de 15 000 åskådarna var "Refugees Welcome" och alla politiska ungdomsförbund, utom SD:s, var medarrangörer.
– Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig och vi gör det solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt, Stefan Löfven.
Två månader senare, i november, införde regeringen gränskontroller mot Danmark. Man hade tappat kontrollen över flyktingströmmen. På en pressträff började vice statsminister Åsa Romson (MP) nästan att gråta.
Det blev högertrafik i åsiktskorridoren.
Tittar man på statistiken så här i efterhand klarnar siffrorna. Ungefär 80 000 sökte asyl 2014 och 160 000 året efter. Sedan föll det snabbt. De flesta fick stanna och har nu rotat sig här.
Politikerna säger idag att vi aldrig ska tillbaka till flyktingkrisen. Men det kan lika gärna beskrivas som Sveriges största humanitära insats sedan andra världskriget. Hundratusentals i Sverige bidrog med hjälp och stöd. I jobbet eller privat.
Flyktingarna möttes av en folkrörelse av frivilliga. Det tycks politikerna ha glömt.
Och nog verkar debatten hänga lite på varifrån flyktingarna kommer.
Sverige tog utan någon diskussion alls emot 50 000 från Ukraina för tre år sedan. Ungefär 35 000 är kvar och kommer sannolikt att stanna. Vilket är extremt välkommet eftersom vår befolkning riskerar att minska om ingen vill komma hit.
Om Alan Kurdi inte hade drunknat skulle han ha varit tolv år i dag. Ett av många liv som aldrig fick levas. Det är den verkliga flyktingkrisen.
Och en del av ansvaret är vårt.
För vårt Europa byggde visst murar. Mängder av dem. Vi öppnade inte våra hjärtan utan stängde alla lagliga vägar som kunde stängas. 2015 var därför ett av de dödligaste på Medelhavet i modern tid.
I dag finns ett tabu i svensk politik mot att säga att vi behöver öka invandringen. Det är draksådden från 2015. Men ett litet land med åldrande befolkning kommer inte att klara varken ekonomin eller välfärden om inte fler vill komma hit, jobba och bygga sig en framtid här.
Dagens stängda gränser kommer att stå oss dyrt.
Efter tio år behöver vi lämna 2015 bakom oss.
