L dinglar vidare i Jimmie Åkessons gomsegel
Mohamsson säger en sak innan valet, men vad gäller efter?
Liberalernas stegvisa tillvänjning till Sverigedemokraterna har varit en följetong i svensk politik. Från Jan Björklunds högstämda löften om att aldrig ge Jimmie Åkesson inflytande har processen gått fort. Nu står SD och stampar i farstun till de högsta maktpositionerna. De vill ha ministerposter och kommer fälla allt i sin väg för att nå fram.
L-ledningen har varit velig. Ska de slutligen låta sig slukas fullt ut och acceptera ett regeringssamarbete?
Idag kom svaret: Inte än. Simona Mohamsson kommer inte släppa fram en regering med ministrar från SD, skriver hon på DN-Debatt.
Liberalerna dinglar alltså vidare i Jimmie Åkessons gomsegel.
Går inte att lita på
Går beskedet att lita på? Inte på sikt. Du minns väl den förre L-ledaren Johan Pehrsons bevingade ord från 2022:
– När man går till val så säger man en sak innan valet. Sen genomförs valet. Sen säger man en sak också efter valet.
Hur lång löptid Liberalernas nuvarande linje har vet ingen. Vi har ju sett hur storkapital och konservativa krafter lagt sig i val av L-ledare för att styra partiet mot SD tidigare.
Blir trycket för hårt kan såklart Mohamsson tvingas avgå eller byta hållning.
Men okej, låt oss ändå förhålla oss till det besked som nu lär gälla de närmaste månaderna i alla fall. Valrörelsen blir mycket knepigare för Tidöpartierna. Ulf Kristersson kan inte längre stoltsera framför Magdalena Andersson med enighet i regeringsfrågan.
Blir svettigt
För L kommer tillvaron bli svettig, minst sagt. Nu kan man sannolikt hälsa hej då till stödröster från andra Tidöpartier. I sin debattartikel skriver Mohamsson att SD-politikerna inte ”beter sig” eller är borgerliga nog. I nära sällskap med Åkesson kan L inte locka liberala blockbytare, menar hon. Siktet verkar med andra ord vara inställt på att vinna storstadsröster från C och S.
Problemet med den strategin är att den väljargruppen dragit gränsen mot SD redan för länge sedan. Den bakåtsträvande politik som kommit ur Tidösörjan har inte imponerat.
De säger nej till reformprogram som formas av krafter som motsätter sig forskning och grön teknikutveckling. De säger nej till främlingsfientligheten, icke-toleransen och den inkompetens som kommer med högerpopulism.
Hela tiden uppdagas nya saker.
I veckan har till exempel ett klipp blivit viralt där ordföranden i riksdagens näringsutskott, Tobias Andersson (SD), försöker hävda att minskad köttkonsumtion gör män mer feminina och därmed benägna att rösta vänster...
De argument som L-ledaren för fram som motiv för att inte ta SD in i regeringen gäller även för samarbetet i stort.
Dessutom har det sakpolitiska landskapet förändrats. Mittenväljare behöver inte acceptera ett SD-samarbete för att vara säkra på Nato-intåg, försvarsupprustning eller skärpta straff för gängbrott. Det kommer få detta oavsett vem som blir statsminister. Kanske även ny kärnkraft, om det nu blir en energiuppgörelse över blockgränsen.
Lite oväntat
Att L trots allt väljer att gå till val utan att försöka luta sig mot stödröster kommer ändå lite oväntat. Möjligtvis förstod Mohamsson att partiet skulle falla samman inifrån om hon löpte SD-linan ut. Stockholmsdistriktet har varit högljutt i sitt motstånd.
Nu lär kritiken i stället växa på den konservativa flanken. Flera borgerliga aktörer har redan gått händelserna i förväg. Till exempel Expressens pseudo-liberala ledarsida som redan lagt sig helt till rätta i Jimmie Åkessons magsäck.
Kommer Liberalerna i slutändan ändå följa efter? Inte än, i alla fall.