En ren S-regering, vore det egentligen så fel?
Kanske bästa svaret är ett vänster-Tidö
Den 18 september 2010 höll Lars Ohly (V), Mona Sahlin (S) och Maria Wetterstrand (MP) valmöte på Götaplatsen i Göteborg. Kampen var över.
”Välkommen upp på scen, Sveriges nästa statsminister Mona Sahlin”.
Så hade det låtit på hundratals valmöten från norr till söder. Nu fanns inget mer att säga.
När vallokalerna stängde drygt tjugofyra timmar senare var katastrofen ett faktum.
De rödgröna partierna hade lyckats vända ett ointagligt försprång i opinionen till nederlag. Den borgerliga regeringen blev omvald och Moderaterna gick nästan om Socialdemokraterna som största parti.
När man pratar med S-ledningen om rödgrön samverkan inför valet 2026 är det bilden av Lars Ohly, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand de ser framför sig.
Segervisst leende in i kamerorna.
Jag skulle använda ordet ”kroppsminne” om upplevelsen. Minnet av 2010 gör fysiskt ont hos många socialdemokrater, likt en gammal idrottsskada en kylig novembermorgon.
Det som stod på spel då var om Fredrik Reinfeldt skulle sitta kvar i Rosenbad. Idag är insatserna betydligt högre.
– Det är klart att man ytterst vill ha statsministerposten, sa Jimmie Åkesson till Aftonbladet i veckan.
Det har skrattats bort av de flesta politiska kommentatorer. Som man skrattade bort Donald Trumps kandidatur till president 2016 eller Brexit. Det kan bara inte hända.
Jag tror inte man ska underskatta Jimmie Åkesson.
Om Tidöpartierna vinner valet 2026 får han sannolikt en tung ministerpost. Liberalernas besked i fredags om att inte släppa in SD får man nog ta med en nypa salt. Tills vidare. Sedan kommer SD att vara ett etablerat regeringsparti. Självklart öppnar det vägen även till att bli statsminister. SD är snart lika stora som övriga Tidöpartier tillsammans.
Och läser man Tidö 2.0, det program som högerns Timbro och SD:s tankesmedja Oikos tagit fram är vägen framåt tydlig. Programmet förenar en hård nationalism med nyliberalism.
Det innehåller även en skarp kritik mot den liberala demokrati vi känner. Rösträtten skulle inskränkas för invandrare, det civila samhället strypas och kulturen bli ett instrument för de styrande partierna.
Många har tvärsäkert slagit fast att detta är omöjligt i Sverige. Vi kommer inte att bli Nordens Ungern. Men vad trodde du själv var omöjligt för några år sedan?
Man skulle kunna tro att att oppositionen har förberett sig noggrant, men tanke på konsekvenserna av en valförlust.
Så är det inte.
I veckan kom partiernas skuggbudgetar inför valåret. Ingenting hänger ihop. Och Centerpartiet sticker ut rejält.
Medan S, V och MP vill öka skatterna jämfört med regeringen vill C minska dem. När S, V och MP lägger mer pengar på jobbpolitiken drar C ner, bland annat på a-kassan. Samtidigt som S, V och MP vill göra skolsystemet mer jämlikt är C:s mål att rädda skolbolagens vinster.
Nooshi Dadgostar (V) har anklagat Centerpartiet för att ”vela” i regeringsfrågan. Anna Karin Hatt (C) svarade buttert: ”Tolkar henne som att hon är ganska stressad.”
Precis där går den tydligaste sprickan.
Läser man Centerpartiets budget är ”velar” fel ord. Partiet är ett renodlat borgerligt parti med borgerliga värderingar och nyliberal ekonomisk politik. Varken centern eller vänstern verkar särskilt pigga på att kompromissa. Båda partierna verkar i stället tycka att det är Magdalena Anderssons jobb att reda ut deras konflikt.
Att gå till val som en rödgrön allians gick inte. Mona Sahlin blev aldrig statsminister. Men alternativet är knappast att inte förbereda sig alls.
Efter det amerikanska presidentvalet har mycket av ansvaret för Donald Trumps valseger lagts på Demokraterna. Att Joe Biden var kandidat för länge. Att Kamala Harris saknade förankring och att partiet saknade svar på de frågor människor ställde om matpriser och vardagsproblem.
Det ligger mycket i det.
Riktar man eftervalsdebattens kalla blick mot oppositionen i Sverige ser man otydlighet i regeringsfrågan och en nästan klinisk brist på reformer. De kanske skulle fråga Kamala Harris hur bra det fungerade för henne.
Det finns ett slags ”rödgrönt lås” som spärrar vägen. För gräver man lite djupare i relationen mellan C och V verkar de vara helt ointresserade av varandra. Skuggbudgetarna är en tydlig varningssignal. De offentliga bråken en annan.
Sannolikheten är dessutom mycket stor att C och V med nuvarande retorik lägger in veto mot att det andra partiet får sitta i någon regering.
Cirkusen kan rädda Ulf Kristersson. Han serveras – på ett silverfat – möjligheten att tjata om de rödgrönas splittring varje vaken minut fram till valdagen.
Om inte V och C själva klarar att låsa upp det ”rödgröna låset” är risken att det blir Ulf Kristersson som får i uppdrag att bilda nästa regering, eller Jimmie Åkesson.
Är det verkligen värt det?
Att det inte blir något djupare samarbete innan valet verkar stå klart. Men en annan lösning vore att oppositionspartierna kopierar hur Tidöpartierna gick till val 2022. Att de blir överens om att Magdalena Andersson är oppositionens kandidat till statsminister och om några få gemensamma politiska punkter.
Om det efter valet visar sig vara för svårt för V och C att komma överens bör alternativet vara en renodlad S-regering eller en kopia av Stefan Löfvens S- och MP-regering.
Ett sådant vänster-Tidö skulle även behöva kopiera det samordningskansli i Statsrådsberedningen som finns idag, liksom övriga beslutsformer. Där vissa partier sitter i regering, och vissa inte.
Nooshi Dadgostar har sagt att vänstern kommer att fälla alla regeringar de inte ingår i. Det kan bli valrörelsens dyrbaraste misstag och Moderaternas skarpaste politiska vapen.
Den som trasslar in sig i röda linjer och olika låsningar innan valet riskerar att stå med skägget i brevlådan efteråt.
Frågan är bara hur lång tid det tar för den insikten att sjunka in.