Ny forskning: Carl Bildts höger existerar inte mer
Kollaps för den frihetliga borgerligheten
När Moderaterna bröt sina röda linjer och började samarbeta med Sverigedemokraterna förändrades svensk höger i fundamenten.
Att statsmannamässigheten skulle få sig en törn var givet. Med högerpopulism förändras synen på vetenskap och expertis. Den framtidsanda som den liberala högern historiskt tagit avstamp i riskerade att raseras, varnade många.
Nu visar nya siffror från SOM-institutet att den frihetliga högern inte bara är hotad. Den existerar knappt längre.
Statsvetenskapen har länge pratat om två separata politiska skiljelinjer. Dels finns den traditionella ekonomiska vänster-högerstriden. Den handlar om skatter, storleken på offentlig sektor, privatiseringar och fördelningspolitik.
Frikopplad från denna har en annan konfliktdimension vunnit mark i svensk politik som handlar om kultur och värderingar. Forskningen kallar den GAL-TAN-konflikten. Gröna, alternativa och libertära (GAL) värderingar strider mot traditionella, auktoritära och nationalistiska (TAN).
Att mäta väljarnas åsikter längs denna konfliktlinje är inte helt enkelt. Inom de frågor som ofta kopplas till GAL-TAN – exempelvis feminism, minoritetsrättigheter, miljöhänsyn och brottsbekämpning – ryms också stora mått av fördelningspolitik.
Bara 3 procent
Man brukar lite slarvigt prata om kulturkrig. Det är vad Jimmie Åkesson sysslar med när han rasar mot att en dragartist läser sagor på kommunala bibliotek. Det är vad Ebba Busch vill få till när hon förespråkar burkaförbud, trots att det sannolikt får effekten att kvinnor förtrycks mer. Gunnar Strömmers förslag om att sätta 13-åringar på Kumla – mot samtliga remissinstansers avrådan – hör också hit.
Snabbt sammanfattat är det en konflikt där grundläggande frihetlighet (GAL) står emot moralkonservativa uttryck (TAN).
SOM-institutet har jämfört väljarnas åsikter längs vänster–höger och GAL–TAN-skalan under 2025 i relation till 2006. Då var andelen väljare som kategoriserades som höger-frihetliga 36 procent.
Nu är samma siffra 3 procent.
Hej då till den borgerlighet som företräddes av politiker som av exempelvis Carl Bildt och Annie Lööf. Åkesson och Jomshof-eran är med all tydlighet här – och den formar kommande högergenerationer. Den nya Tidö 2.0-allians som bildats mellan marknadsliberala Timbro och SD-smedjan Oikos är kännetecknande.
Väcker frågor för S
De frihetliga vänsterväljarna då? Finns de kvar?
Ja, men utvecklingen går i samma riktning. 2006 var gruppen 35 procent av väljarkåren. Nu är den 23 procent. Kategorin TAN-vänster har i stället blivit den överlägset största.
Det väcker svåra frågor för socialdemokratin. Betydelsen av att skapa konflikt i traditionella höger-vänsterfrågor är lika stor som alltid. Det är genom materiell politik man i grunden förändrar de breda maktförhållandena i samhällen. Och uppenbarligen är andelen väljare som är beredda att lyssna till ekonomiska vänsterargument många.
Men det finns också en gräns för hur långt man kan valsa med i kulturkriget.
Måste sätta gräns
Både väljare och partigräsrötter har accepterat och förstått behovet av omlagd migrationspolitik och straffskärpningar. Men S kan inte låta tidsandan skena.
Det verkar heller inte partirörelsen tillåta. Det såg vi prov på i förra veckan när S-ledningen mötte stor intern kritik för att inte kräva ett stopp för utvisningar av integrerade tonåringar som går gymnasiet. Efter kritiken har partiet skärpt och förtydligat sitt besked.
Vägen framåt kan inte styras av ängslan. Lägg krutet på välfärden och vanligt folks plånböcker. Men sätt också rimliga och tydliga gränser mot Tidöpartiernas auktoritära experiment. Opinionen kan inte bara följas, den måste också formas. Annars är risken att det slutar som för den frihetliga högern.
