Låt 2025 bli den sista fattigjulen
Barn är mästare på att skydda sina föräldrar
Vissa jular när jag växte upp hade vi väldigt lite pengar. Detta var 1980-tal och Sverige var fortfarande ganska jämlikt så många hade det som oss. På den tiden var vintrarna kalla och täckta av snö långt ner i landet och vissa år var det kallt i flera månader så att jag som växte upp i en förort kunde åka skidor till skolan.
Detta var innan klimatförändringarna slog till.
Jag minns att jag som barn när jag hörde en del av mina klasskamraters julklappsönskemål tänkte att det där är inte möjligt hos oss. Jag önskade mig Lego för det fanns i massor av olika storlekar. Och så fick man kritor och strumpor och sådant man behövde.
Det viktigaste för morsan var att det blev rättvist mellan mig och syrran. Hon skickade ut farsan att handla små saker så att syrran och jag på kronan skulle få presenter för samma värde.
Föräldrar försöker nästan alltid göra det bra för sina barn. Det är för att kompensera dem som trots allt inte fungerar eller bara är väldigt fattiga som sociala myndigheter finns. Så att barnen inte ska sitta i kläm i onödan för att de råkar vara födda med fattiga föräldrar.
Just den tanken, att barn rent logiskt inte kan vara ansvariga för att vara satta till världen och sina föräldrars mående och handlingar, styrde en gång politiken i vårt land. Så inte längre.
Idag lever vart åttonde svenskt barn i fattigdom enligt Rädda Barnen. 275 000 barn som svårligen får allt de behöver. Totalt har fattigdomen dubblerats på fyra år och 700 000 människor lever enligt Stadsmissionen i fattigdom i Sverige idag. För ett rikt land som vårt är detta en skamfläck. Och fler ska de bli när nu a-kassan sänks och regeringen inför bidragstak.
Vad har detta med julen att göra, tänker du?
Detta har allt med julen att göra. För denna nya svenska fattigdom slår som en kil rätt in i den konsumtionsbaserade julgemenskap vår tid skapat. För den som inte kan sätta julmat på bordet eller köpa sina barn ens det nödvändiga, som en varm vinterjacka eller ett par hela dojor, för den dör någonting inombords.
Jag minns själv när jag som barn hörde mina föräldrar tala med låga röster genom stängda dörrar när de trodde jag somnat. Deras prat handlade nästan alltid om pengar. Pengar som inte fanns. Och hur de skulle skaffas.
Av vem de kunde lånas. Då var vi inte ens fattiga. Bara lågavlönade och sjukskrivna och tyngda under höjda hyror och stigande matpriser, precis som det är nu för många. Poeten Brecht skrev: Hur ska man kunna vara god när allt är så dyrt?
Min familj hade allt som man kunde behöva. Men att höra det där orossnacket skapade en hårdhet i mig.
Min skräck var att vi inte skulle kunna betala hyran och vara tvungna att flytta från mina kompisar och min mormor som bodde fem minuters gångväg från oss. Det var aldrig någon risk, för min morsa visste liksom miljontals morsor och farsor vet, att hyran betalar man först.
Men att de var så strukturerade visste inte jag där jag låg. Jag kände bara en stor växande ångest. Så jag sänkte mina drömmar och bakade om dem så att jag ville det jag kunde få utan att någon skulle bli sårad.
Barn i arbetarklassen är ofta mycket skickliga på att skydda sina föräldrar från känslan att behöva känna sig som misslyckade föräldrar. Men just den skickligheten ska inget barn behöva förfina. Just den sociala förmågan är ett samhälleligt misslyckande.
Jag tänker mig att det denna jul, i de onödiga klyftornas Sverige, utspelar sig scener mellan hundratusentals, förmodligen miljoner människor i olika åldrar som desperat försöker skydda varandra från den förnedring det är att vara väldigt fattig i ett mycket rikt samhälle.
Och är man fattig på jul, då är man fattig året om.
Hoppets budskap är att nästan allt detta går att ändra med politik och politiska val. Om drygt nio månader kan vi besluta att avskaffa barnfattigdomen. För på valdagen har fattig och rik för en gångs skull en lika stark röst. Det är det som är det fina med demokratin.
God jul!