Strävt papper är till för industrier, inte bebisar
Nyheterna från Malmö låter nästan ondskefulla
”Det är något som inte stämmer.”
Så inleds debattartikeln i Dagens Nyheter där 87 anställda vid BB i Malmö larmar.
Moderaternas neddragningar på kvinnosjukvården vid Skånes Universitetssjukhus är mycket stora, i år 146 miljoner. Men rena siffror är svåra att ta till sig.
”Salvor för ömma och såriga bröstvårtor har slutat att köpas in, även tvättlappar. Spädbarnen ska numera torkas med strävt torkpapper”, skriver de anställda.
Den åttonde mars är det internationella kvinnodagen. Det finns anledning att fundera över hur vi hamnade vi här. Politikens kärna handlar nästan alltid om ekonomiska prioriteringar. Vems intresse väger tyngst.
”Föräldrar ska i första hand få filtar i stället för täcken, för att spara tvätt”, skriver de anställda i artikeln.
För mammor och barn känns nedskärningarna rent fysiskt, på kroppen.
– Pappret man får använda när de mjuka tvättlapparna är indragna, är sånt man använder på stora offentliga toaletter och industrier. Det är ganska grovt faktiskt, säger Henrik Fritzon, S gruppledare i Region Skåne.
Jag intervjuade honom i veckan för vår podcast ”Ledarsidan intervjuar”. Du kan lyssna på hela samtalet på vår webb, eller där poddar finns.
Som på industrier? ”Strävt papper”?
Nyheterna från Malmö låter nästan ondskefulla.
När de anställda skrev sin debattartikel försökte regionstyrelsens ordförande Carl-Johan Sonesson (M) dra en rövare. Han förnekade helt enkelt alltihop.
Han anklagade Magdalena Andersson för ”oschysta lögner” när hon lyfte personalens kritik. De anställda hade han inte pratat med. I stället stödde han sig på en chef som hävdade att ”en typ av tvättlappar har bytts ut för att de visade sig innehålla ett miljöskadligt ämne.”
Det var båg. Nämnda chef tog snabbt tillbaka uppgiften och det fanns skriftliga protokoll som visade att personalen hade rätt.
Det är naturligtvis ett magplask för Moderaternas alltmer aggressiva mediala strategi. Och flera andra hängde på. Kristdemokraterna hann offentligt dra samma vals och Svenska Dagbladets ledarsida anklagade Magdalena Andersson för att fördumma debatten och uppföra sig som en SSU:are.
Inget av detta är i skrivande stund rättat. Och på nätet fortsätter diverse konton upprepa lögnen om att personalen ljög om tvättlapparna.
Men Henrik Fritzon ser ett större problem med hela debatten.
– Vi måste ju uppmuntra folk att skaffa barn. Och det är klart att då bidrar ju verkligen inte den här sortens negativa skildringar av den skånska välfärden till det, säger han.
Sjukvårdskrisen är egentligen inte ny. Inte heller att kvinnosjukvården nästan alltid verkar hamna i blickfånget när politikerna vill spara. Samma trend finns över hela landet.
Region Skåne har landets tredje lägsta skatt, och någonstans måste pengarna tas. Sparprogrammet för Skånes universitetssjukhus, där Malmö och Lund ingår, ligger just nu på 1 250 miljoner kronor. Av detta ska 470 miljoner skäras i personalen.
Det motsvarar 640 heltidstjänster.
Under den senaste mandatperioden har stora sparprogram genomförts i en lång rad regioner. Det beror på många saker. Svenska folket blir äldre samtidigt som vården blir allt bättre på olika behandlingar. Kostnadskrisen har slagit hårt, med högre priser på i princip allt.
Samtidigt har Elisabeth Svantesson avsiktligt satt vården på svältkur genom att inte räkna upp statsbidragen i takt med inflationen. Vårdkrisen är därmed egentligen en politiskt skapad kris.
Det finns en paradox i detta. I mätning efter mätning svarar nämligen svenska folket att sjukvården är den viktigaste politiska frågan. Särskilt kvinnor svarar så.
Och det är inte så konstigt. När inte vården, skolan och omsorgen fungerar drabbas kvinnor i princip alltid hårdast. Såväl som anställda, patienter och anhöriga.
När det kommer till just kvinnosjukvården blir det ännu tydligare. Debattartikeln i DN är undertecknad av kvinnor. De som påverkas av Moderaternas nedskärningar är kvinnor. När salvor för ömma och såriga bröstvårtor slutas köpas in eller de som just fött barn inte ens får ett täcke drabbas kvinnor.
Självfallet påverkas även män. Som pappor och för att könsidentitet och biologiskt kön inte nödvändigtvis är samma sak.
Varför hamnar just kvinnosjukvården längst ner på listan?
Detta svarar Carl-Johan Sonesson inte på i sin svavelosande retorik. Inte heller svarar han på kritiken för alla de andra missförhållandena som de 87 anställda på BB i Malmö tar upp i sin debattartikel. Så jag kan hjälpa honom på traven.
Det handlar inte i första hand om kvinnohat. Även om det kan se ut så. Det handlar om att andra, mer bredaxlade intressen, får gå före. Om att politikernas blick riktas mot arga män på Elon Musks plattform X snarare än på BB-sängarna i Malmö. Det handlar ytterst om att vårt offentliga samtal har kidnappats av andra frågor.
Men det är ingen naturlag. Det är en politisk och medial logik där bisak blivit huvudsak och det verkligt viktiga aldrig tycks få ta plats.
Svenska folket vill inte spara in på mjukt papper till bebisar. Ingen vill det. Detta är inte vilka vi är. Det är också därför politiken inte går att försvara.
Bara i skuggorna kan en sådan politik få pågå ostörd.
Inför valet i höst måste denna prioritering börja synas i sömmarna. I vems intresse sker detta? Frågan borde dominera när SVT och Sveriges Radio planerar sina sändningar, inte de ständigt ängsliga blickarna på Jimmie Åkesson.
Det borde vara ämnet för riksdagens debatter, medias utfrågningar av partiledare och debatterna inför valdagen. För det är detta som är viktigt på riktigt.
Vardagen och välfärden.
Jag hoppas, men jag vet samtidigt att varken media eller politiker är vuxna uppgiften.
Vi har blivit landet där struntsaker tar allt syre – och bebisar torkas med papper som hör hemma på industrier.
Det är verkligen något som inte stämmer.