Kerstin, 90, har inte varit utomhus på tre år
Hatar Sverige äldre människor?
Britta Andersson gråter i dottern Vivi Wallins famn i ett klipp på Instagram. Hon gråter för att hon känner sig utanför i samhället, med alla appar och digitalisering.
– Jag har alltid kunnat betala för mig, och nu kan jag inte det och då blir jag ledsen, säger hon när hon intervjuas om händelsen i TV4.
Klart som tusan hon blir ledsen. Det hela är hjärtskärande. Britta är en vuxen människa som blir infantiliserad. För att vi som samhälle har fått för oss att kontanter, papper och fysiska brev – handfasta ting – inte betyder något längre.
Dessvärre är Britta långt ifrån ensam i sitt utanförskap. I dag är det nära en miljon svenskar som inte kan, eller har möjlighet, att använda en godkänd e-legitimation, enligt TV4. Det är alltså var tionde svensk som inte kan logga in på sin bank eller boka läkartid själv.
Jag blev själv varse Brittas berättelse, eftersom min 89-åriga mormor tog upp den med mig:
– Jag hade ju aldrig klarat mig om det inte vore för mina barn. Hur ska de som är ensamma klara sig? Det är bank-id hit och bank-id dit. Själv blir jag glad om jag lyckas svara i mobilen.
Det hela stannar inte heller i ett digitalt utanförskap. Flera människor runtom i landet lider också av en fysisk isolering. En av dem är Kerstin, 90 år, som numer är förlamad och sitter i rullstol. För Göteborgs-Posten berättar hon att hon inte varit ute på tre år, eftersom kommunen vägrar installera en hiss på hennes hus. Anledningen? ”Det skulle se fult ut”.
Kerstin bryter ihop när hon ska beskriva hur mycket det betyder att få gå ut igen. Jag känner själv hur tårarna börjar rinna när jag ser klippet.
Även Britta har svårt att gå och behöver ofta kontakta vården. Till TV4 säger hon att allt hon önskar är att någon gång få prata med en riktig människa i luren. Inte en till telefonsvarare. Inte en till robot som ber henne trycka 1, 2 eller 3 in i evigheten.
Det kan även jag som 30-åring skriva under på. Jag är också less på att möta datorer vart jag än vänder mig. Men jag kan åtminstone hantera dem.
Vad Britta, Kerstin och min mormor beskriver är inte bara ovärdigt. Det är ålderism.
För det är klart att alla människor, oavsett fysisk förmåga, ska få kunna andas frisk luft. Det är klart att alla människor ska kunna betala i affären, även om de har kontanter i plånboken. Dessutom är det, som vi på ledarsidan skrivit om tidigare, urbota dumt och skört att vi har ett samhälle som kräver konstant uppkoppling.
För vad händer om internet pajar? Eller det blir strömavbrott? Eller Coop utsätts för ännu en hackerattack?
Inte för att det för Britta, Kerstin eller mormor spelar någon roll längre. Samhället har redan svikit dem. De får inte längre plats i det land de själva varit med och byggt upp.
Tänk om Tidölaget kunde tänka på det istället för hur de ska få till nästa skattesänkning.