"Putin begår rovdrift på den egna befolkningen"
Åsne Seierstad om den ryska krigsmaskinen
Hon dras gång på gång till samtidens mörkaste platser. Från talibanernas Kabul och IS kalifat till Breivik i Norge – och nu Putins Ryssland.
I nya reportageboken ”Ofred – Ryssland inifrån” (Polaris förlag) skildrar den norska författaren och journalisten Åsne Seierstad ett land där kriget inte bara utkämpas i Ukraina, utan också i ryssarnas huvuden.
INTERVJU När Seierstad återvänder till Ryssland efter den fullskaliga invasionen av Ukraina är det med en fråga brännande i bakhuvudet. Hur kunde det land där hon levde som student på 1990-talet, med öppna fönster mot världen och eufori över nyfunnen frihet, förvandlas till en krigförande diktatur där människor viskar av rädsla?
– På 90-talet var allt förhoppningar och drömmar. I dag är folk rädda för att säga fel ord, grannen kan ange dig för att spela en ukrainsk låt, säger hon till Aftonbladets ledarsida.
Den bärande berättelsen i boken är om Andrej, en Wagner-soldat från en trasig familj i en av Rysslands fattigaste regioner. Efter strider i Bachmut flyr han över den isiga Pasvikälven till Norge och söker asyl – något som ingen tidigare lyckats med.
Seierstad stämmer träff med Andrej på en krog, där han först berättar om flykten, sedan om sin uppväxt på barnhem och vägen in i Putins krigsmaskin.
Vad säger Andrejs öde om de som rekryteras som soldater i Ryssland?
– Den bästa soldaten är den som ingen kommer att sakna. På det lilla barnhemmet, som jag besökte, kunde de räkna upp namn efter namn som nu är vid fronten, medan en professor i Moskva inte kände en enda som slagits i Ukraina. Det är fattiga och marginaliserade som dör för Putin, säger Åsne Seierstad
Kriget har också blivit ett sätt att köpa tystnad. En vanlig kontraktssoldat kan tjäna motsvarande 25 000 kronor i månaden – enorma summor på landsbygden. Dör du i strid får familjen upp till en halv miljon kronor.
– Hela områden i Ryssland har lyfts över fattigdomsgränsen av ersättningarna. Samtidigt decimeras minoriteter och avlägsna regioner i Sibirien. Det är en rovdrift på den egna befolkningen, säger hon.
Ändå mötte Seierstad mer öppenhet på landsbygden än i Moskva under arbetet med boken.
– Så länge du inte är aktivist finns det fortfarande mycket du kan säga. Det finns runt 1 700 politiskt fängslade samvetsfångar, ungefär som under Brezjnev. Det är långt ifrån Stalins nivåer – och regimen har inte kapacitet att fängsla alla som ”tänker fel”. Problemet är att rädslan räcker för att tysta de flesta.
Hon beskriver i boken ett samhälle där angiveri åter blivit vardag och där propaganda systematiskt svartmålar oppositionen. Aleksej Navalnyj, som många i Europa hyllade som modig oppositionsledare, uppfattades av många ryssar som en simpel brottsling.
– Jag träffade en lärare i Sibirien, en klok och kritisk kvinna, som spontant sa ”men han är ju kriminell” när jag nämnde Navalnyj. Det visar hur effektivt statens maskineri är.
Framtiden för Ryssland ser hon som dyster, men inte hopplös. I boken fångar hon en växande krigströtthet. Samtidigt stöttar en hårdför nationalistisk höger Putin.
– En tredjedel av befolkningen kommer nog att stödja Putin vad han än gör. De har ätit propagandan till frukost, lunch och middag. De flesta andra vill bara att kriget ska ta slut – frågan är på vilka villkor.
Vilket är det mest sannolika scenariot för krigets utveckling, tror du?
– Att de fryser konflikten vid något tillfälle. Kanske blir det först framtida ledare, både i Moskva och Kiev, som kan börja tala om försoning. Men hur de två folken ska kunna hitta tillbaka till varandra efter det här – det är nästan omöjligt att föreställa sig, säger hon.
Lyssna på intervjun med Åsne Seierstad i sin helhet på Aftonbladets ledarsida eller där poddar finns.