Tänk mer på kvinnor än på bananer, Brandberg
Jourhem för våldsutsatta tvingas stänga
Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) har under hösten blivit känd för sin omtalade bananfobi. Hennes medarbetare har arbetat flitigt för att se till att inga bananer finns i närheten när ministern kommer på besök.
Samtidigt har en kris tornat upp sig på ministerns bord.
Runt om i landet tvingas skyddade boenden för kvinnor och barn att stänga på löpande band. Sedan Tidöregeringen tillträdde har antalet barn på dessa boenden minskat med 20 procent.
Och det beror inte på att färre mammor söker skydd från våldsamma partners. Vi närmar oss dessutom juletid, som är en särskilt svår period för många kvinnor och barn.
Hälften drivs ideellt
Över hälften av landets skyddade boenden drivs idag av ideella krafter, framför allt av kvinnojourer. Sedan den 1 april gäller nya lagar om att kommunen är skyldig att erbjuda ett skyddat boende för den som flyr våld i hemmet.
Enligt de nya lagarna måste de som driver ett skyddat boende ansöka om tillstånd hos Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
För att beviljas tillstånd ställs bland annat krav på att verksamheten drivs av en föreståndare med socionomutbildning eller motsvarande. Medföljande barn ska få en egen socialsekreterare. Det ska också finnas särskild bemanning med heltidsanställda och skyddsanordningar, som skyddsdörrar.
Sveriges kommuner och regioner har krävt 2,4 miljarder från staten för att täcka kostnaderna.
Men kommunerna har bara fått en bråkdel.
Debatt med Strandhäll
Den nya lagstiftningen syfte var att öka skyddet för kvinnor. Istället har den fått motsatt effekt.
På Expressens debattsida har det pågått en debatt de senaste dagarna mellan jämställdhetsminister Paulina Brandberg och S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll.
Där riktar Strandhäll skarp kritik mot regeringen för att den satt landets skyddade boenden på svältkur. Aldrig förr har så få barn fått placering på ett skyddat boende.
Ideella krafter tvingas stänga sina boenden på grund av lagar som saknar verklighetsförankring och finansiering. Det leder till att allt fler kvinnor måste gömma sig och sina barn, utan hjälp från samhället. I värsta fall riskerar de hemlöshet.
”Resultatet av regeringens nedskärningspolitik är ett fullständigt kaos på kvinnofridsområdet”, skriver Strandhäll.
Kvinnor betalar priset
Paulina Brandberg tycker att kritiken är ”magstark”. Hon säger att regeringen har ökat det riktade stödet till kvinnojourer och påstår att hon inte rår för hur kommunerna fördelar pengarna.
Men ministern har faktiskt ett ansvar för att kommunerna har förutsättningar för att kunna leva upp till de nya lagkraven.
Med tanke på all den tid Paulina Brandbergs medarbetare lägger på ministerns fobi verkar det som att annat får stryka på foten.
Priset för det borde inte behöva betalas av landets mest utsatta kvinnor och barn.
***
