Kristersson kan se till att tolvåringar inte skjuter
Det största beviset på samhällets misslyckande
Under fredagskvällen skakades Malmöförorten Oxie av en dödsskjutning. En 21-årig man avled av sina skador.
Det som chockerar Oxieborna – ja, hela Sverige – är att den som höll i vapnet var en tolvårig pojke. Ett mellanstadiebarn, som nu har omhändertagits av sociala myndigheter.
Det hela är nästan omöjligt att ta in. Pojken är den yngsta som hittills varit inblandad i en dödsskjutning i Sverige.
Och jag kan inte låta bli att se min 14-årige son framför mig. Hur små han och hans jämnåriga kompisar är, taniga rentav. De är mitt i målbrottet, äter många mackor till mellis och intar obegripliga volymer mjölk varje dag.
Det är mjuka kramar, kloka insikter och fina samtal om livet den ena stunden, för att tvärt övergå i brötiga utspel och smällar i dörrar.
Att ens försöka visualisera ett vapen i min sons hand gör ont. Och jag vill inte ens försöka föreställa mig hur tolvåringen i Oxie hamnat där han hamnat.
Jag tänker att det nog inte finns något större bevis på samhällets misslyckande än detta.
Det är en cynisk samhällsutveckling som har fört oss hit. En skenande segregation och en växande fattigdom i samhällets mest utsatta förorter som ökat desperationen. Men det handlar också om en kriminalpolitik som har fört med sig att de kriminella gängen tjänar på att rekrytera allt yngre barn för att utföra dåden.
I ljuset av detta är det egentligen inte svårt att se vad som behöver göras för att vända situationen. Det är till exempel inte särskilt smart med sänkt straffrättsåldern om man vill hålla barn utanför brottsligheten. Det säger sig självt att gängen tjänar på att anlita torpeder som är yngre än 15 år för att själva slippa komma undan lagen.
När de politiska partierna nu tävlar i att sänka straffrättsåldern är det bara en tidsfråga innan förövarna blir ännu yngre.
Och ju fler fattiga och desperata barn som växer upp i Sverige, desto lättare blir det för gängen att rekrytera.
Det trösterika i allt elände är att situationen faktiskt går att lösa. Sverige har råd att investera bort barnfattigdomen. För drygt tio år sedan beräknade Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö universitet, att en sådan åtgärd skulle kosta 15 miljarder kronor.
Mycket pengar, men det är mindre än kostnaden för det senaste jobbskatteavdraget under ett års tid. Och även om summan skulle fördubblas borde alla vara överens om att det är en satsning värd att göra.
Med andra ord finns det sätt för regeringen att se till att det som hände i Oxie aldrig upprepas.
Tänk om Ulf Kristersson ville ta ansvar på riktigt, i stället för att satsa alla kort på att sätta mellanstadiebarn i fängelse.
Allt medan gängvåldet bara fortsätter att skaka Sverige.
