Luke Elliot och Sophie Zelmani står för årets bästa jullåt
NEW YORK. Det ska vara en duett den här julen – och för den verkliga mandeln i risgrynsgröten står Luke Elliot och Sophie Zelmani i en betagande tagning av Merle Haggards ”If we make it through december”.
Somliga minns kanske att jag till och från de senaste åren tjatat om Luke Elliot – den amerikanske sångaren och låtskrivaren som genom sin vänskap med norska VG:s tidigare New York-korre Eirik Mosveen i mitten av 10-talet hamnade i Oslo och där etablerat sig som Skandinaviens främste rock-crooner, på goda grunder ofta liknad vid ikoner som Nick Cave, Tom Waits, Leonard Cohen, Willy DeVille och Mike Scott från Waterboys.
Nu har han teamat upp med Sophie Zelmani – en av Sveriges mest respekterade singer-songwriters sedan 30 år tillbaka – och tillsammans ger de sig alltså på Merle Haggards ”If we make it through december”.
Det är ingen julsång per se, snarare en dyster blues i country-skrud om en man som just denna tid på året förlorat jobbet på fabriken och lurar sig själv att tro på något bättre när december passerat, kanske rentav i Kalifornien.
Men när Elliot och Zelmani drar ner tempot och laddar sången med ännu mer svärta och melankoli – på ett sätt man mycket väl kan föreställa sig att just nämnde Nick Cave skulle göra – blir den i alla fall för mig för en sotad glaskula att hänga i granen. I skuggorna runt julen skälver alltid ett mått av vemod, framförallt för den som firar långt hemifrån, så den kommer dingla fint där.
Deras duett är dock inte den enda nyinspelade som lär tränga sig på ”through december”, om jag får vara så lustig. Australiensiska syskonen Angus & Julia Stone förenas också i en mer traditionell, avskalad sak kort och gott betitlad ”The christmas song”. Det är ingen ny ”Big jet plan” precis, men ändå en påminnelse om hur mycket skönhet och melodisk stringens det ofta finns i den älskvärda duons välbyggda vuxenpop-nummer.
Även Leon Bridges och Norah Jones vill vara med och ljudsätta tomtens ankomst i år. På ”B-sidan” till en singel på vilken Bridges själv tolkar soul-sångaren Roy C:s ”Merry black christmas” möts de i ”This christmas I’m coming home” – en ny, soulmättad Bridges-komposition med exakt rätt sorts sentimentala anslag. Den får hänga i granen den med, som mer sockrigt och glittrande alibi.
När vi nu är inne på denna aningen smala subgenre – julduetter – är det frestande att börja gräva lite i arkiven också.
Det finns ju genuina klassiker som Bowies och Bing Crosbys ”Peace on earth/Little drummer boy” och Shane MacGowans och Kirsty MacColls brottningsmatch i Pogues ”Fairytale of New York”, fast det känns lite roligare att tipsa om att countryns stormiga first couple, George Jones och Tammy Wynette, har väldigt skoj i ”Mr & Mrs Santa Claus”, att det svänger så glöggen börjar koka av sig själv i bluesbossen Big Joe Turners och Pete Johnsons ”Christmas date boogie”, att dopparedagen förmodligen aldrig varit sexigare än i Mary J Bliges och Angie Martinez ”Christmas in the city” och att stalledrängen Staffan himself förmodligen skulle leka Howlin’ Pelle i spegeln till The Hives och Cyndi Laupers ekivoka ”A christmas duel” från 2008.
Ja, det var väl allt för den här gången.
Hej tomtegubbar.
ORSAKER TILL EXTAS
•Music box; It’s never over, Jeff Buckley (Dokumentär, HBO Max)
– Bland annat en hjärtskärande påminnelse om hur mycket enormt världen med all säkerhet gick om miste om när helt unike talangen Buckley gick ur tiden för snart 28 år sedan.
•Sharp Pins – Balloon, balloon, balloon (Album)
– Sån här vek, skev och ljuvlig powerpop görs ju inte längre. Men tydligen.
•Landman (Tv-serie)
– Ibland är det ju bara hopplös buskis, men senaste avsnittens gastkramande svarta scener med Sam Elliott som Billy Bob Thorntons pappa har tvärtom varit djupt berörande. Och: Har inte de två alltid varit som gjorda för att spela far och son?