Det bästa lilla rock ’n’ roll-hotellet i världen
WEST HOLLYWOOD. Om jag fick bo på valfritt hotell resten av livet skulle jag omedelbart checka in på Sunset Marquis i West Hollywood.
En ny, förförisk dokumentär kallad ”If these walls could rock” ger en liten fingervisning om varför.
Det finns definitivt mer luxuösa hotell i världen, och i Los Angeles, än den undanskymda, lummiga kolonin på 1200 Alta Loma Road, i en brant backe ner från Sunset Boulevard.
Men det finns inga andra med samma avslappnade atmosfär, samma på en gång vänliga och excellenta service – eller samma rockhistoriska kopplingar.
Just de kopplingarna står i fokus i ”If these walls could rock”, nyligen premiärvisad på dokumentärfilmfestivalen Doc NYC på Manhattan och snart presenterad även på The Jackson Hole film festival i Wyoming, där ingen mindre än Nikki Six ska leda ett panelsamtal (!) om det ikoniska hotellet.
Den är regisserad av Craig A. Williams och Tyler Measom, den senare känd för tidigare fullträffar som ”Sons of perdition” och ”I want my MTV”, och för fotot står Tony Johansson – svensk filmfotograf som de senaste 20 åren verkat i USA och håller på att bli hot stuff i Hollywood (tillika är han god vän till den här krönikören, för att nu spela med öppna kort).
De har inte haft svårt att få celebriteter att ställa upp och prata om sitt ”home away from home”, för att uttrycka det försiktigt. Bruce Springsteen, Slash, Ringo Starr, Cyndi Lauper, Morrissey – intervjuad i pyjamas i sängen i sin favoritvilla! – Billy Gibbons, Roger Daltrey, Sheryl Crow, Chris Robinson, Sheila E och Sharon Osbourne är bara några som flimrar förbi med febriga berättelser om sina dagar och, framförallt, nätter på Sunset Marquis.
Billy Bob Thornton, däremot, flimrar inte. Han – hotellets inofficiella borgmästare, tidvis incheckad i samma svit flera år på raken – ledsagar genom hela filmen, också de delar som handlar om minst sagt färgstarke ägaren George Rosenthal och hans son Mark.
Historierna han, och alla andra, berättar är…oh boy, man får för de inblandades skull hoppas att de stränga baptistpredikanterna inte har rätt om vad sex, drugs & rock ’n’ roll leder till för plats efter den slutliga utcheckningen, för om inte är de i sanning doomed.
Själv känner jag en legendarisk musik- och sportjournalist (vi kan kalla honom Mats Olsson…) som bodde där flera månader inför OS i LA 1984 – ja, sånt hade svenska dagstidningar råd med på den tiden – och när han för länge sedan berättade det svor jag på att nån gång också bli Marquis-gäst.
Nu händer det då och då att jag kan leva den drömmen, om än verkligen inte under några månader i sträck, och det är alltid en sann välsignelse att bo på Alta Loma Road ett par dygn. Inte för att det förekommer mycket till dekadans idag, om man inte räknar mängderna gin i drajjorna i underbara restaurangen Cavatina. Men ekon från förr går fortfarande att ana längs de snitslade stigarna genom grönskan – det räcker att se väggar nerlusade av klassiska bilder på exempelvis James Brown, Ramones och Joe Strummer från The Clash vid poolen för att förstå att man hamnat rätt – och känslan av att ”jag är mitt i West Hollywood-smeten och ändå i en helt egen, fredad värld” slår allt.
När ”If these walls…” blir tillgänglig på streaming är ännu oklart, men håll ögonen öppna. Du kommer vilja se – och sedan boka ett rum…
ORSAKER TILL EXTAS
•Cameron Crowe – The uncool (Biografi)
– ”Almost Famous” som bok, fast ännu bättre.
•Die, my love (Film)
– Inte precis muntert, men Jennifer Lawrence står för sitt livs rollprestation.
•Ove Markström – Roxy (Singel)
– Evil Ove från This Perfect Day bara växer som soloartist.