Förlåt för överdrift – Billy Bob-serien är inte alls så lysande
Per Bjurman: ”Landman” är lite av en kalkon
NEW YORK. Förlåt.
När jag för ett tag sedan hyllade Paramount-serien ”Landman” lurade jag läsekretsen.
Den har snabbt utvecklats till en liten kalkon, är jag rädd.
Det var i slutet av november jag efter att ha sett ett par avsnitt av Taylor Sheridans drama om oljeindustrin i West Texas blev alldeles till mig, for iväg i superlativer av sorten ”förförisk” och slog fast att jag inte skulle lämna soffan förrän jag sett hela serien.
Så här en dryg månad senare grimaserar jag aningen generat när jag letar upp den krönikan och läser på nytt, för ”Landman” har inte precis utvecklats i den riktning jag föreställde mig.
Billy Bob Thornton är fortfarande förträfflig – även om hans karaktär, Tommy Norris, inte heller helt och hållet följt förväntad ”arc”; jag trodde han skulle vara mörkare och hårdare och mer seriös – och de otroliga miljöerna där ute på de oändliga slätterna i de västra delarna av The Lone Star State får mig fortfarande att dra efter andan.
”För mig skulle det egentligen räcka att se Billy Bob köra sin buckliga pick up-truck på I-20 mellan Midland och Odessa i den brandgula skymningen avsnitten igenom”, skrev jag i ursprungskrönikan och nu önskar jag nästan att det VAR så.
För denna Sheridan-skapelse har tagit formen av en fånig såpa, full av corny storylines och rollfigurer som helt enkelt inte går att ta på allvar.
Framförallt är alla scener med Tommy Norris hustru och dotter – porträtterade av Ali Larter respektive Michelle Randolph – fullständigt befängda. Den sanslöst produktive showrunnern – också ansvarig för exempelvis ”Lioness”, ”Mayor of Kingstown”, ”Tulsa king” och ”Yellowstone” och dess sju hundra avknoppningar – tycker förmodligen att han tillför humor och charm, men i själva verket gör han billig buskis av något som med lite allvarligare anslag skulle kunnat vara så bra. Det går inte fatta vad de två karikatyrerna av Texas-kvinnor alls har i serien att göra, de är helt poänglösa.
Likadan – om än inte i lika hög grad – känns sonen Coopers såsiga relation med den unga änkan, spelad av begåvade Paulina Chavez. Den hör hemma i ”The young and the restless”, inte i det som ”Landman” borde varit,
Åh, jag fortsätter förstås titta ändå, för på annat sätt kan jag inte stilla längtan efter det som country-sångerskan Kimmie Rhodes kallade ”West Texas heaven” i en av sina största sånger – och dessutom vill jag veta om en superstar som Demi Moore verkligen bara ska gå omkring och vara något slags statist.
Men jag kan inte längre rekommendera någon där ute att göra mig sällskap.
För övrigt 1: Egentligen borde dagens krönika ha varit en enda lång kärleksförklaring till Los Angeles, en av världens allra mest fantastiska städer. Men det finns inga ord, det finns bara chock och heartbreak.
För övrigt 2: ”The Brutalist” har jag inte sett ännu, men jag misstänker att Golden Globe-juryn hade rätt om den. Det hindrar inte att jag surade över att ”A complete unknown” behandlades som…tja, a complete unknown.
För övrigt 3: Det är vedervärdigt kallt i New York just nu.