David Johansens berusande live-album öppnade alla dörrar
NEW YORK. Utan David Johansen vet jag inte hur det blivit.
Det var hans berusande livealbum från 1982, ”Live it up”, som öppnade alla viktiga dörrar.
Så tack för allt, framlidne guide i livet.
Som så ofta var det i äldre kompisen Hasse Erikssons väl tilltagna skivsamling jag som blott sextonårigt glin hittade ”Live it up” – och golvades direkt
Fram tills dess hade jag en uppfattning om att musik värd att ta på allvar måste vara tuff och skränig och helst ha ett tydligt ”budskap”, men det orgiastiska svänget, den vilda attacken och den livsbejakande lusten i inspelningarna från vad som verkade ha varit euforiska, svettdrypande riots till kvällar på Paradise Club i Boston visade på något annat.
David Johansen och hans fenomenala band inte bara exploderade i sexiga covers av Animals (det inledande knockout-medleyt), Four Tops (”Reach out I’ll be there”), Ronettes (”Is this what I get for loving you”) och till och med publikfriaren ”Build me up buttercup”; han stöpte även New York Dolls-dängorna ”Stranded in the jungle” och ”Personality crises” samt solonummer som ”Funky but chic” och ”Frenchette” i samma flotta, förföriska och tygellösa urban soul-form.
Min reaktion inför detta musikaliska konfettiregn var densamma som när jag tidigare i livet hörde fragment av snajdig, upphöjd storbandsjazz från Cotton Club i Harlem på pappas favoritskivor eller i Leif ”Smoke Rings” Anderssons radiosändningar. Själva tilltalet, själva atmosfären, gjorde det så tydligt att det någon annanstans fanns något mycket större och vackrare och roligare och mer sinnligt än min lilla vardag i ett grått ingenting långt, långt från världens allfarvägar – och till skillnad från exempelvis exotiske Duke Ellington gav Johansen, kändes det som, ett löfte om att detta större och vackrare med lite ansträngning faktiskt var nåbart.
Men inte bara det. Under vad som torde ha varit mina mest formativa år ledsagade han (visst, ihop med några andra artister och band och väldigt viktiga skribenter, men vi behöver inte snärja in oss i detaljer…) till för mig helt ny musik – och helt ny syn på musik.
Livet har bara blivit rikare och rikare sedan dess.
Så förra helgens besked om att även David Johansen gått ur tiden och förenats med Dolls-polarna Johnny Thunders, Jerry Nolan, Billy Murcia, Killer Kane och Syl Sylvain i rock ’n’ roll-himlen kändes osedvanligt tungt.
Få har betytt mer.
För övrigt har jag sedan första knocken på Hasses vardagsrumsparkett för mer än 40 år sedan kommit att älska även annat punkens egen Mick Jagger frälste världen med, inte minst just som frontman i Dolls och på soloalbum som den självbetitlade debuten och ”In style”. Som alla andra var jag tillika hänförd över partyt han höll levande som alter egot Buster Poindexter – och när han med påhittade orkestern The Harry Smiths gjorde riktigt gamla evergreens från blueskatalogen (versionen av Oscar Brown Jr:s ”Somebody buy me a drink” är ett sant paradnummer för alla sena nätter).
Än idag håller jag också ”Live it up” som ett av tidernas bästa livealbum, ihop med Bill Withers Carnegie Hall-giv, Bob Marleys ”Live”, Ramones ”It’s alive” och några till.
Ta och lyssna – det var på sätt och vis där allt började.
ORSAKER TILL EXTAS
•Diamond Dogs – Macon Georgia giant (Album)
– Här, på en Little Richard-tribute svensk Diamond Dogs spelat in med självaste Chris Spedding, finns mer av svänget jag beskriver ovan.
•Reacher (Amazon-serie)
– Ah, inget mästerverk. Men för oss Lee Child-fans duger det.
•Lizzo – Love in real life (Singel)
– En riktig hit.
