När det gäller musik har AI redan vunnit
Markus Larsson: Mänsklig kreativitet kan i längden bli omodernt
När det gäller musik har AI redan tagit över.
Lev med det.
Apokalypsen låter dessutom rätt bra.
För drygt ett år sedan satt jag vid en bardisk.
Det har hänt förr.
Men den här gången häckade också ett låtskrivarproffs på stolen bredvid. Någonstans mellan det första glaset och den sista tunnelbanan hem tog han fram telefonen och visade vad ett känt och simpelt AI-verktyg kunde göra.
Om inte minnet sviker mig beställde han ”en modern och kärv countrylåt”. Jag hann knappt säga ”Lucky Luke” innan låten var klar. Rösten var mer människa än maskin. Låten hade kunnat släppas av, säg, Post Malone eller Luke Combs nästa vecka.
Allt var surrealistiskt.
Jag hörde inte bara förklaringen till att modern country till 98 procent låter mer mekanisk än tjurarna som folk rider på när de besöker diverse howdy-maskerader. Frågan är hur en stackars människa ska kunna tävla med samvetslösa och blixtsnabba algoritmer över huvud taget. Han, hon eller hen ställs trots allt emot en artist, producent och mogul som varken behöver ett gage eller sömn.
AI har länge varit ett hjälpmedel för låtskrivare och artister. Ingen behöver längre boka en expert och en orkester som kräver lön för att göra ett stråkarrangemang i en låt. De flesta skulle inte heller kunna avgöra vad som är AI eller skapat av en homo sapiens i ett blindtest.
Alldeles nyligen tog utvecklingen ett steg till när gamla hits med 50 Cent byggdes om till rå och gammal soul. När den amerikanska poddjätten Joe Rogan fick höra ”Many men (1960’s soul version)” blev han så förvånad att ögonbrynen skenade upp och iväg och fastnade i nacken.
AI kan inte bara härma ett sound. Verktygen börjar även kunna kapa och kopiera det mest fundamentala i mänsklig kreativitet. Det vill säga en själ. Och med tanke på att sådana som jag och Joe Rogan lägger märke till den fascinerande utvecklingen nu har AI säkert kommit ännu längre i går.
Vissa blir förfärade. Andra, som 50 Cent själv, tar det med ro. ”Fiddy”, som vi som har följt rapparen sedan 2003 gärna kallar honom, omfamnar AI. Med stor förtjusning lägger han ut nya och AI-genererade versioner av gamla hits och outgivna låtar på Instagram. Reaktionerna i kommentarerna är de väntade. Olika varianter på ”Wow, jag hatar mig själv för att jag gillar det så mycket!!!!!!!!” regnar in.
Precis.
Ingen, eller i alla fall inte tillräckligt många, kommer att bry sig om musikens kreatörer finns på riktigt eller på en server som förgiftar vatten och mark i fattigare delar av världen.
Mänsklig kreativitet kan i längden bli en sentimental och omodern angelägenhet för framtida boomers.
Ungefär som vinylskivor och Facebook.
