En mystisk och sagolikt vacker kaossymfoni
Uppdaterad 2025-11-20 | Publicerad 2025-11-07
ALBUM Musiken går knappt att ta in.
Den kreativa frihetskänslan är nästan våldsam.
Nackhåren reser sig upp flera gånger och ropar ”bravo”.
Rosalía
Lux
Columbia/Sony
POP I veckan anordnades ett antal smyglyssningar av Rosalías nya och fjärde album runt världen.
Jag besökte en av dem på Färgfabriken i Stockholm. Telefoner lades i vita kuvert och fördes bort. Efter uppmaningen att vara tysta och lyssna satt en liten skara inbjudna filurer artigt och tittade på hur låttexter översatta till engelska projicerades på en vägg i ett nedsläckt rum. Uppspelningen var designad efter Rosalías egna ledord: ”I mörker är det lättare för ljuset att bryta sig in.”
Efter sista låten var det tyst. Det dröjde länge innan någon började applådera lite tafatt. Tystnad och en yrvaken applåd kan vara den enda rimliga reaktionen efter att hört ”Lux”, som betyder ”ljus” på latin, första gången.
Och andra. Och tredje. Och fjärde. Det finns ingen annan artist som hade kunnat göra en liknande skiva. Ingen.
33-åringen från Sant Esteve Sesrovires i Katalonien har byggt en karriär på att ständigt förändras. Spränga förväntningarna på vad popmusik ska vara och hur den ska låta. Men vem såg det här komma? Att skivbolaget över huvud taget gör en smyglyssning, skräddarsydd utifrån den frånvarande artistens önskemål och villkor, säger en del om Rosalías status. Vem gör det i dag? Det påminner om när den franska houseduon Daft Punk bjöd in folk till en hemlig uppspelning av albumet ”Random access memories” våren 2013. ”Lux” är på så många sätt ett lika storslaget statement.
Daft Punk protesterade mot att scenen som de hjälpte till att skapa, edm, blivit ett själlöst och tomt ingenting. Rosalía vill i sin tur skapa musik som kräver publikens tid och koncentration, ett barockt psykbryt som algoritmerna inte letar efter i dag. Båda två använder ett långt album som sitt främsta argument. Båda två är brutalt retrofuturistiska. Men där Daft Punk hade 70-talets disco och det tidiga 80-talets yachtrock som utgångspunkt går Rosalía ännu längre tillbaka till klassisk musik och opera.
Som av en händelse visar det sig att Guy-Manuel de Homem-Christo från just Daft Punk har varit med på en av låtarna på ”Lux”: ”Reliquia”.
The London Symphony Orchestra, kören The Escolania de Montserrat i Cor Cambra Palau de la Música Catalana och den isländska dirigenten Daniel Bjarnason. Ett löst tema om kvinnliga helgon i olika kulturer och texter på 13 språk. Musiken presenteras för övrigt i fyra delar, eller ”rörelser”. Den som försöker ta in allt på ”Lux” kan lätt börja fnissa. Det handlar trots allt om en artist som kallar sitt förra album ”Motomami” för ”minimalistiskt”. Vilket är som att säga att en späckhuggare är en ansjovis.
Men för att vara tydlig:
Det här är inte klassisk musik. Inte opera heller. Det är pop. Stråkarna förvrids och hackas upp som i hiphop eller electronica. Filter, effekter och beats från 2020-talet hoppar ner i orkesterdiket. Den underbara känslan av att Rosalía kan mixa om låtarna till något annat redan i morgon försvinner inte. Känslan av att varenda sekund bara kommer till sin rätt här, i den noggrant komponerande ordningen, är ännu starkare. Delarna skulle aldrig vara lika drabbande utanför albumet och var för sig.
Hennes klassiska skolning i flamencomusik finns alltid någonstans i bak- eller förgrunden. Den klassiska musiken märks mest i albumets och känslornas whiplash-dynamik mellan viskningar och crescendon. Mot slutet släpper inte heller fadomusikens uråldriga och vemodiga ”saudade” greppet om melodierna. Avslutningen med ”Memória” och ”Magnolias” är oerhörd och slutgiltig. Även i en popopera måste någon dö. Och få har sjungit om slutet av sitt liv på ett lika vackert sätt som Rosalía.
Texterna pendlar mellan profana hudflängningar av jobbiga ex, att ha skor från Jimmy Choo och Jeanne D’Arc. Det personliga skallar sin panna mot det sakrala. Rosalía arbetade exempelvis ett år för att få till finalen av albumets första fjärdedel, ”Mio Cristo piange diamanti”. Det är en hyllning till hennes operaälskande mormor. Rosalía klipper in sig själv när hon skrattar till i studion. Hon fattar hur fånigt stor kostym hon tar på sig.
Sekunden efter kraschar ”Berghain” rakt in i huvudet. Ett av albumets många ”skrika rakt ut luften”-ögonblick. Vem trodde att någon skulle släppa något liknande för bara en månad sedan? En singel där Björk delar mikrofon med en kör som mässar på tyska?
”Lux” väcker samma förundran som när konst och pop möttes på Kate Bushs ”Hounds of love”, eller när Radiohead högg av grenen de satt på och lämnade sin gamla karriär bakom sig på ”Kid A”. I sin långa, konstiga, globala, mullrande och fantastiska kaossymfoni visar Rosalía att pop fortfarande kan vara ett främmande väsen. Ett alternativ till det vi redan har hört och känner till. Ett radikalt manifest för mångkultur. Ett motgift till artister och musik som inte erbjuder något motstånd alls utan nöjer sig med att mata öron med vaniljglass, en tesked i taget, por favor.
Den kreativa, andliga och febriga friheten på ”Lux” får nackhåren att resa sig upp och ropa ”bravo” så många gånger att jag tappar räkningen. Eller som Mick Jagger uttryckte saken för exakt 254 år sedan:
”It’s only barock ’n’ roll and I like it.”
BÄSTA SPÅR: ”Divinize”, ”Reliquia”, ”Berghain”, ”Memória” och ”Magnolias”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik