Rockmusikens Forrest Gump har skrivit årets memoarer
NEW YORK. Det börjar med att han som tioåring sover mot Marilyn Monroes axel på en biograf – och sedan passerar alla från Muddy Waters till Alfred Hitchcock, Bob Dylan, Eleanor Roosevelt, Mick Jagger, Faye Dunaway och Van Morrison revy.
J. Geils Band-sångaren Peter Wolf är rockmusikens Forrest Gump, det framgår tydligt i hans färska femplus-memoarer.
Hela läsekretsen utbrister antagligen inte ”Jaja, han ja” när jag nämner Peter Wolf, men han var uppburen sångare och extraordinär frontman i The J. Geils Band – ett blues- och r&b-färgat rockband från Boston som hade hyggliga framgångar under 70-talet, fick två brottarhits med ”Centerfold och ”Freeze-frame” i början av decenniet därpå och länge betraktades som en av USA:s främsta live-akter. Därför fick de, bland mycket annat, värma upp åt Rolling Stones under ett flertal världsturnéer – vilket de som var på Ullevi 1982 kanske minns.
Wolf själv hoppade av efter Billboard-ettan ”Centerfold” och har sedan dess ägnat sig åt en solokarriär, gett ut åtta album och varit inblandad i ett oändligt antal brokiga samarbeten, till exempel som duettpartner åt Aretha Franklin i låten ”Push” på albumet ”Who’s zoomin’ who” 1985.
Nu sammanfattar han sitt liv och sin karriär i en självbiografi kallad ”Waiting on the moon; Artists, poets, drifters, grifters and goddesses” och det är en av de mest fascinerande böckerna i sitt slag jag någonsin läst.
Jo, faktiskt.
Men så är det inte heller en traditionell biografi. Wolf har hoppat över nästan allt det tråkiga och berättar istället bara om de händelser och möten som genom åren fått omgivningen att replikera ”Du borde skriva en bok” – och den raka kronologin har han föredömligt lite respekt för. Det är ju annars det tråkiga med biografier. Den som skriver tror att han eller hon måste berätta allt – i rätt ordning. Men det ska man bara om man är Robert Caro och försatt sig att dokumentera varje andetag en Lyndon B. Johnson tog i sitt liv.
Dessutom råkar historierna vara otroliga. Det är i sanning ingen ordinär livsresa läsaren får ta del av. Tvärtom framstår den nu 79-årige estradören – ursprungligen från Bronx – som rock ’n’ roll-versionen av Forrest Gump.
Han sover som tioåring mot Marilyn Monroes axel på en biograf, han agerar som hastigast ljudtekniker åt Eleanor Roosevelt, han hänger med Bob Dylan under de tidiga åren i Greenwich Village, han delar rum med David Lynch på konstskola i Cambridge, han har Muddy Waters och Howlin’ Wolf som återkommande gäster i sin spartanska lya i Boston (kapitlet om kompisen Muddy är helt mindblowing!), han krökar med Van Morrison på irländska pubar i samma Boston, han deltar i förberedelserna för John Lennons lost weekend, han gifter sig med Faye Dunaway, han dricker te med Alfred Hitchcock, han spelar Dion-singlar med Lou Reed och så vidare; även Tennessee Williams, Andy Warhol, Sly Stone, Merle Haggard, Martin Scorsese och Stones (förstås) fladdrar förbi på sidorna.
Själv får jag flera nätter förstörda, för ”Waiting on the the moon” – skriven med svänget i de bästa J Geils-numren – går inte att lägga ifrån sig.
Little Wolfie, som Muddy Waters kallar honom, ska ha tack för att han till sist skrivit boken alla frågat efter.
ORSAKER TILL EXTAS
•Adolescence (Tv-serie)
– Alla har rätt, det här är ett mästerverk.
•The Alto Knights (Film)
– Ingen ny ”Goodfellas” precis, men en hygglig maffiafilm med DeNiro i båda (!) huvudrollerna.
•Kent – Vi är inte längre där (Albumspår)
– Det är min lilla favorit, apropå det som pågår i Stockholm.