Som i en egen film i den sena New York-kvällen
NEW YORK. Kvällen har blivit sen när det suggestiva ledmotivet från gamla Al Pacino-filmen ”Sea of love” brusar i hörlurarna under en bilfärd längs gator och avenyer fulla av ensamma själar mitt i vimlet.
Det är som att vara inne i en egen mästerligt regisserad neo noir-scen.
”Sea of love” gjordes redan 1988, i regi av Harold Becker, och jag gissar att få fans har den särskilt högt på sina listor över favoritfilmer med Al Pacino i huvudrollen.
Det är ingen ”Gudfadern”, ingen ”Scarface”, ingen ”Dogday afternoon”, ingen ”Donnie Brasco” och ingen ”En kvinnas doft”.
Fast även om både Al och motspelerskan Ellen Barkin emellanåt spelar över en smula tycker jag det är en hyfsat spännande och otäck noir-thriller, med John Goodman i högform i juicy biroll och Phil Phillips & The Twilights romantiska doo wop-banger ”Sea of love” som återkommande varning om stundande hemskheter i sovrum där ingen vill bli påträffad.
Men framförallt:
New York-miljöerna är så förföriska att jag börjar längta hit fast jag redan är här. Bara vinjetten, med svepande panoraman utefter avenyer i glimrande kvällsskrud, fångar känslan där ute i neonskenet med andlös precision – och sedan har Manhattan en egen roll genom hela filmen, lika viktig som Pacinos kantstötte kriminalare Frank Keller.
Det är också i just vinjetten Becker först presenterar soundtrack-kungen Trevor Jones ledmotiv, i form av en stämningsfull och ödslig jazzslinga, och det är lika med den: Den sätter fingret rakt på New York-kvällens själ.
Så under en lång Uber-resa från East Village till Upper West Side, vid halv tio-tiden en fredagkväll, pluggar jag det ledmotivet – bara tillgängligt på Youtube – i lurarna och sitter med näsan tryckt mot sidorutan och lyssnar medan chauffören kryssar norrut längs övergivna gator och myllrande avenyer.
Det är en upplevelse som inte låter sig beskrivas hur som helst, men det känns som jag befinner mig i en egen film. En uppföljare till ”Sea of love” 37 år senare. Vi passerar panoramafönster som röjer fullsatta diners, mörka och övergivna gator där blott siluetter går att ana i skuggorna runt neddraga plåtjalusier, breda trottoarer som vimlar av människor på väg i alla riktningar. Utanför en biograf vid Lincoln Center köar ungdomar för en sen föreställning av ”The amateur”. Vid ett tidningsstånd på Broadway gestikulerar två ruffiga karaktärer vilt mot varandra. Rök stiger, på klassiskt vis, ur asfalten. Och överallt i trängseln denna ensamhet…
Det är ju ett genomgående tema även i ”Sea of love”. Ensamheten mitt i myrstacken. Fast vi är så många och lever så tätt inpå varandra för åtskilliga Manhattan-innevånare helt solitära liv. Öppnar man bara ögonen ser man dem hela tiden. När de rör sig mellan hyllorna i nattöppna snabbköp. Vid bardiskar och restaurangernas enmansbord. I skenet från skyltfönster de betraktar under sena promenader. I små lägenheter det går att titta rakt in i från skyskraporna om kvällarna.
Antagligen är jag själv en av dem längst in i baren på Playa Betty’s på Amsterdam Avenue, stumt stirrande i en stilla bourbon on the rocks.
Men när jag någon timme senare åter far söderut genom den skimrande natten har jag i alla fall sällskap av en ödslig jazzstrof i hörlurarna.
ORSAKER TILL EXTAS
•Graydon Carter – When the going was good (Biografi)
– Ja, man skulle jobbat på ett amerikanskt magasin på 90-talet...
•My Morning Jacket – River road (Albumspår)
– Ibland är dom fortfarande bäst.
•The Hives – Enough is enough (Singel)
– Dom också.