En lång dags färd mot mellanmjölk
”Stranger things” hade råd med allt – förutom att ta några risker
TV-KRÖNIKA Finalen av ”Stranger things” kommer inte att gå till tv-historien som vare sig en katastrof eller en triumf.
Men den säger om inte annat något om hur det kan bli när en tv-serie blir för stor för sitt eget bästa, och måste behaga för många.
Hur sätter man landningen för en serie som ”Stranger things”, som under ett decennium har vuxit från att vara liten och supercharmig till att bli ett enormt och otympligt åbäke, med en alldeles för stor (och för gammal) ensemble, en löjligt labyrintartad handling, ett tungt CGI-beroende och inte minst en gargantuansk fanskara med en astronomisk mängd frågor, teorier och förväntningar?
När det kommer till tv-serier och deras finaler, har vi inte sett den här typen av högriskpatient på vippen att kollapsa under sin egen framgång sedan ”Game of thrones” skulle rundas av 2019. Och vi minns ju hur det gick.
Och medan det fanns anledning att vara optimistisk efter den sista säsongens första släpp i slutet av november, fick de tre nästföljande, sega och sentimentala avsnitt som släpptes i mellandagarna mig att tänka om.
Jösses vilket hejdlöst vältrande i snyftiga samtal olika konstellationer emellan, heureka-ögonblick och klumpiga dumpar med information. Inte ens rollfigurerna själva verkade kunna hålla ordning på alla turer längre, och medan insatserna i teorin var högre än någonsin kändes de i praktiken lägre.
Man började ana att bröderna Duffer skulle ta den säkra men tråkiga vägen och låta alla som fansen brydde sig det allra minsta om överleva, och känslan var ungefär den som infinner sig när man sitter på ett flygplan som skulle ha landat för länge sedan men nu tvingas cirkulera runt, runt i väntan på grönt ljus.
Man hoppas inte längre på en snygg och smidig landning, orkar knappt bry sig, utan vill bara få komma av och ut, på ett eller annat sätt.
Och med förhoppningarna sänkta till den nivån blev sedan den stora finalen… helt okej.
Inget starkt kaffe med groggbuffé direkt, men inte heller en totalt torrlagd öken. Utan snarare någonting där emellan. Mellanmjölk för massorna.
Fick man svar på alla frågor och gick logiken egentligen ihop? Verkligen inte.
Var slutstriden för enkel och epilogen för lång och smörig? Absolut.
Men framför allt: Det dog på tok för få.
Just när man trodde/hoppades att Steve skulle falla mot sin död blev han mirakulöst räddad. Eleven offrade sig visserligen, men fick sedan en alternativ överlevnadshistoria för säkerhets skull. Och nej, Kali som alltid befann sig i marginalen räknas faktiskt inte.
Det blev i princip lyckliga slut för alla, i ett enda stort vadderat kuddrum utan vassa kanter.
Det var mysigt, men inte så minnesvärt.
Och visst. Möjligtvis var det meningen hela tiden. För på sätt och vis har väl ”Stranger things” alltid varit ett barnprogram.
Eller, så är det här precis vad som händer när en serie blir så stor att den har råd med allt, förutom att ta några som helst risker.