Filmer om mindre givna artister vore en gåva
NEW YORK. Jo, Springsteen-filmen är väl OK – om än inte i närheten av ”A complete unknown”-glans.
Men om Hollywood ska fortsätta mata oss med biopics av samma sort vore det kul om mindre givna stories fick berättas – som den om Big Mama Thornton eller den om Gram Parsons.
Så fort tillfälle ges hastar jag förstås iväg och ser ”Deliver me from nowhere”, Scott Coopers omtalade film om hur en mindre munter Bruce Springsteen värker fram epokgörande albumet ”Nebraska”, och det visar sig att den har sina poänger.
Jeremy Allen White är lysande som Bruce och Jeremy Strong ännu mer lysande som Jon Landau, många suggestivt filmade miljöer kittlar och musiken går det ju inte att klaga på.
Men Power har lite för stark förkärlek för det melodramatiska och understundom går den välkända storyn på tomgång och därför når den aldrig samma höjder som ”A complete unknown”, James Mangolds Dylan-film (en mer marginell invändning är att han som ska föreställa E Street Band-basisten Garry Tallent flinar som ett fån på scenen – det har för fan aldrig hänt!)
Tre plus, säger jag.
Sedan kan man ju fråga sig om det alls finns någon poäng med alla dessa biopics och om vi kommer fram till att det ändå gör det – måste de bara ägnas de mest självklara namnen?
Nu har vi i hygglig närtid avhandlat Springsteen, Dylan, Elvis, Johnny Cash, Elton John, Queen, N.W.A och Bob Marley.
Hur vore det med ett par filmer om artister och band som inte är lika berömda och förtjänar att upptäckas av en större publik?
Musikhistorien kryllar av sådana och de tänkbara subjekten är otaliga, men om inflytelserika Hollywood-producenter mot all förmodan bad mig om en lista skulle jag nämna Johnny Thunders, Big Mama Thornton, Gram Parsons, Roky Erickson, Gun Club, Jonathan Richman, Dr John, Dusty Springfield, Velvet Underground, Nina Simone och Howlin’ Wolf (med otrolige Delroy Lindo i nästan samma roll som han hade i ”Sinners”!).
Det är inte bara tunga favoriter i största allmänhet. Det är också, i ett bredare perspektiv, gravt undervärderade akter – med öden, både konstnärliga och personliga, som begåvade och spirituella kreatörer skulle kunna vaska fram Oscar-värdiga manus ur.
Nä, jag är inte dummare än att jag inser det mer kommersiellt gångbara i en Elton John-film, men för fan: Gjord på rätt sätt, med rätt skådespelare, är jag övertygad om att även verk utan draghjälp av samtida stjärnglans kan nå den publik filmbolagen vill nå.
Dessutom: Man kan väl åtminstone få drömma om att det finns fler bevekelsegrunder än blott pekuniära även i det samtida Hollywood.
Det vore jul ingenting mindre än en kulturgärning att exempelvis visa världen hur mycket mer Johnny Thunders var än en tragisk junkie. Likaså att en gång för alla dokumentera mäktiga Big Mama Thorntons betydelse för blues- och rockmusikens utveckling – och att påminna om vilket besjälat snille Gram Parson kunde vara.
Svenska filmer av samma sort?
De är svårare att föreställa sig, av någon anledning anar man att resultatet skulle bli lite styltigt, men en av alla Skarsgårds i huvudrollen i en skildring av Magnus Ugglas tidiga år som glamrock-stjärna…det kanske vore nåt.
”Hallå” kan den kort och gott heta.
ORSAKER TILL EXTAS
•Jonathan Mahler – The gods of New York (Bok)
– Lika bländande tidsdokument som Mahlers ”The Bronx is burning”
•Mr Scorsese (Dokumentär, Apple Tv)
– Rebecca Miller har gjort den ultimata dokumentären om en av de allra största filmmakarna.
•The Hellacopters & Spiders – Melody/My obsession (Singel)
– Hellacopters vet förstås hur nyligen bortgångne David Johansen ska tolkas.