Fem fasor i popvärlden som förtjänar strafftullar
Markus Larsson: Från norsk epadunk till Kanye West
Tariffer är årets senaste amerikanska fiasko.
Men de kan vara en god idé i en annan sektor.
Det finns mycket i nöjes- och kulturvärlden som förtjänar strafftullar.
Här är fem akuta exempel som förstör folkhälsan.
1. Soppgirobygget (norsk epadunk)
Norsk epadunk. Bara de två orden kan få en vanlig och sund människa att vilja lägga sig i en sex fot djup grop och be en barmhärtig samarit att skotta igen den. Visst, vi ska hålla sams med och stötta våra grannar i oroliga tider. Men Norge gör det inte lätt för sig. Russebusser, den norska motsvarigheten till svenska studentflak, har skapat festmusik som Gud borde ha offrat i stället för sin son. Det värsta är att smörjan är den överlägset största förlagan till svensk epadunk, mycket tack vare tv-serien ”Skam”. I fallet Soppgirobygget räcker nog inga strafftullar i världen. Duon får Fröken Snusk att låta som Aretha Franklin. I hiten ”Viva la vida” misshandlar de till exempel surfrock-klassikern ”Misirlou˝ med Dick Dale & His Del-Tones, i dag mest känd från filmen ”Pulp fiction”, så mycket att ”musiken” blir ett övergrepp och brott mot mänsklighetens öron. Det var inte jag som sa det. Det var Smakdomstolen i Haag i en förtvivlad dom.
2. Joe Rogan (amerikansk hönshjärna)
Det säger en del om samtiden att Rogan driver en av världens populäraste podcasts. Och det säger ännu mer att Spotify öppnade kassakistorna för ”The Joe Rogan Experience”. I dag är Joe Rogan mest en skinnflöjt som Donald Trump kan blåsa i när han vill, ett propagandainstrument för Maga-sekten. När det gäller vaccin, klimatkrisen och allmänna konspirationsteorier är Rogan och hans galnaste gäster lika noggranna med fakta som Bagdad Bob. Bagdad Joe vore för övrigt ett bättre namn på den cyniska machosmurfen.
3. Biopics (död filmgenre)
I år delas Polarpriset ut till Queen. Att bandet, som egentligen inte har existerat sen Freddie Mercury dog, borde förses med tariffer beror i första hand inte på uttjatad hockeyklacksrock som ”We are the champions” och ”We will rock you”. Det beror på filmen ”Bohemian rhapsody”. Den symboliserar allt som är fel med biopics, eller dramadokumentärer, om rocken. Det blir i nästan 99 fall av 10 en hopplöst platt, insmickrande och barntillåten version av något som var roligare, tuffare och mer laddat i verkligheten.
4. Återföreningar (onödiga repriser)
Efter Kent och Oasis finns det inget mer att hämta här. Sluta att förolämpa publikens intelligens. Sluta för gott eller lägg aldrig av. Det borde inte få finnas fler alternativ. Det finns i alla fall ingen anledning att importera fler comebacker än vad som redan syns och hörs i Sverige.
5. Kanye West (en mental istid)
Om man som artist börjar att använda hakkors i sin marknadsföring är man slut. För evigt.
Larssons topp tre
1. ”Tracks II: the lost albums” (kommande samling, Bruce Springsteen)
Den 27 juni börjar klockspelen att ringa över hela landet igen. Kanske skriker Gert Fylking ”Äntligen!” också. Boxen består av 83 låtar från sju av Springsteens förlorade och outgivna album mellan 1983 och 2018. Oh la la. Skivan med titeln ”LA garage sessions ’83” får snålvattnet att rinna så mycket att det fyller ett badkar.
2. ”Blåst av vinden” (singel, Civil Polis)
Om du inte gillar Civil Polis så gillar du inte musik. Låtarna borde bli lika stora hits som Sabrina Carpenter. Men det är kanske lika bra att de inte blir det.
3. ”Sable, fable” (kommande album, Bon Iver)
Du lever samtidigt som Bon Iver på den här förbannade planeten, så sluta klaga.
