Inga gnistor mellan stjärnorna i den här trion
Som romkom är ”Materialists” för sval
Publicerad 2025-08-14
Materialists
Regi Celine Song, med Dakota Johnson, Chris Evans, Pedro Pascal.
FILMRECENSION. Celine Song följer upp sitt hyllade drama ”Past lives” med en omsurrad romkom.
Men det är väl svalt mellan stjärntrion Dakota Johnson, Pedro Pascal och Chris Evans.
ROMKOM. ”Två kan krisa, två kan krama, men blir tids nog allt mer tama / Därför om man vill ha drama, bör adderas ännu en / Vill man ha intresse kring intrigen ska man va två killar och en tjej.”
Det lilla revynumret som inleder Lasse Hallströms romantiska vänskapskomedi ”Två killar och en tjej” (1983) – en av svensk films charmigaste! – understryker det som författare och regissörer från Jane Austen till ”Bridget Jones” och ”Twilight” och längre fram och tillbaka i historien än så vetat hela tiden: en tjej som slits mellan två killar är ett vinnande koncept.
Det är också upplägget i regissören/manusförfattaren Celine Songs ”Materialists”, som tyvärr är långt sämre än ”Två killar och en tjej”.
Matchmakern Lucy (Dakota Johnson) jobbar med att pussla ihop den ansedda New York-firman Adores klienter och deras extremt detaljerade krav på framtida partners inkomster och kroppar. Dejtande är cyniska affärsuppgörelser, alla mäts i marknadsvärde.
På ett bröllop stöter hon ihop med exet John (Chris Evans) och blir raggad på av Harry (Pedro Pascal). Den förre serverar för cateringfirman. Den senare är en rik riskkapitalist. Vem ska hon välja?
Begränsat rolig
Igen har marknadsföringsgenierna på produktionsbolaget A24 fått alla att prata om en film som om den vore något annat och bättre är vad det i det här fallet är: en romantisk komedi som är begränsat rolig, knappast romantisk och i princip helt saknar mänsklig värme.
Ändå har Song i intervju efter intervju och artikel efter artikel skrivits om som om hon vore författaren/regissören Nora Ephron inkarnerad. Jämförelsen är löjlig på gränsen till absurd.
Det blinkas visserligen till ”När Harry träffade Sally...”, ”Du har mail” och ”I lust och nöd”, men Song saknar Ephrons klokskap, humor och förmåga att skriva och regissera fram riktiga människor och deras relationer.
”Materialists”-trion är lika fylligt tecknade som streckgubbar. Lucys enda personlighetsdrag och intresse är att hon dricker öl och vill gifta sig rikt. John är fattig men snäll och har skäggstubb. Harry är sval, bor dyrt, har sidenlakan och råd med stora blomsterbuketter.
Filmens idé faller
Det råder inte en sekunds tvekan om vem Song själv håller på i valet mellan de två männen, om vad hon tycker är äkta och falskt. Därför råder det inte heller en sekunds tvekan om hur det kommer att sluta. Det är inte alltid ett problem, men här faller filmens hela idé.
Jag hade svala känslor för hennes hyllade debutfilm ”Past lives”, men den rymmer ändå glimrande ögonblick. I ”Materialists” är de färre. Dramatikern Songs text, dialog och personregi håller fortfarande inte riktigt för närbilder, och på håll hade det inte heller synts lika tydligt att huvudpersonerna mestadels genererar lika mycket gnista som tre blöta pinnar när de gnider sig mot varandra.
Dessutom ringer en underligt gammaldags ton genom filmen. Idén att en modern, ung kvinna som drar in en mer än bra månadslön har som livets enda mål att bli rikt gift känns kanske personligen svårsmält, men ett av filmens stickspår är direkt omöjligt att köpa: i en händelse som är till för att ge Lucy insikter blir två upplysta 30-pluskvinnor chockade över att också en man som bockar av alla rutor på kravlistan kan ha mörka sidor.
Att Song dessutom pratat om detta som att hon levererar någon form av edgy aha-upplevelse är mer än lovligt naivt – och säger också något om hennes blick på världen och oss människor.
"Materialists" visas på bio, från fredag 15 augusti.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.