Känns som att du kör själv i Pitts Formel 1-film
Snabba bilar och snygga äldre män
Publicerad 2025-06-26
F1: The Movie
Regi Joseph Kosinski med Brad Pitt, Damson Idris, Javier Bardem och Kerry Condon.
FILMRECENSION. Snabba bilar, rivalitet och en isbadande Brad Pitt i dundrande Formel 1-drama.
Kanske har den här filmen något för alla.
SPORTDRAMA. Joseph Kosinskis Formel 1-drama, i samarbete med FIA (Fédération Internationale de l’Automobile), är som om att bli inkastad i en fetischistisk pojkdröm.
Det är ett intensivt potpurri av snabba bilar, muskulösa män och hårdrock från 70-talet. Dyrkan av den hårda kroppen som en förlängning av maskinen (eller tvärtom), segerviljan till varje pris och den aggressiva farten får det hela att kännas som en Hollywoodifiering av den italienske poeten Filippo Tommaso Marinettis futuristiska manifest från 1909.
Punkt fyra i manifestet lyder faktiskt ordagrant: “Vi förklarar att världens härlighet berikats med en ny skönhet: fartens skönhet. En racerbil med motorhuven prydd med stora tuber som liknar ormar med explosiv andedräkt… En rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake.”
Brad Pitt spelar i vanlig ordning en ensamvarg med ett tjockt lager skinn på näsan, här vid namn Sonny Hayes i 60-årsåldern. Rollen som stuntmannen Cliff Booth i Tarantinos “Once upon a time in Hollywood” gör sig påmind.
Får smak för hasardspel
Efter den traumatiska olyckan på banan som avslutade Hayes lyckade karriär i ungdomen, får han en smak för hasardspel och alkohol. Några havererade äktenskap har han också hunnit med innan den gamla kollegan och parhästen Ruben Cervantes (Javier Bardem, stiligare än någonsin), som nu äger ett Formel 1-lag, ger honom möjligheten till en grandios återkomst.
Hayes comeback blir dock inte helt oproblematisk. Många av de nyblivna kollegorna har svårt för hans stöddighet, inte minst hans egen protegé, Joshua Pearce (Damson Idris). Pearce är ängslig, vill desperat bli omtyckt av pressen och gullar med sponsorerna. Han kan inte heller förstå varför han ska ta emot råd från Hayes, en gamling på dekis som dessutom aldrig vunnit ett Formel 1-race.
En romans blomstrar upp mellan Hayes och den rappa irländskan Kate McKenna (Kerry Cordon), lagets tekniska ledare men även den första kvinnliga Formel 1-teknikern i världen. I klassiska filmer om sporten såsom “Grand Prix” från 1967 eller “Le Mans” med Steve McQueen från 1971 tycks kvinnorna oftast ha utgjort ett hot för sina mäns karriärer.
Fruarna står på sidan av och skakar på huvudet efter männens olyckor, ifrågasätter varför det är värt att riskera livet i en så farlig sport när man har fru och barn. McKenna vill raka motsatsen från sina kvinnliga föregångare – höj insatserna och gasa på.
“Winning turns me on”, säger hon menande när Hayes fumligt försöker ragga upp henne över en öl.
Utnött cowboypersona
Handlingen är klassisk, lite förutsägbar, och är inte Sonny Hayes tuffa cowboypersona rätt utnött och mjäkig vid det här laget? Man ser sig ganska fort mätt på bilar som kör varv efter varv under två och en halv timme, och i relation till detta blir slutklämmen rätt antiklimaktisk.
Trots detta är det svårt att inte ryckas med av filmens tempo och även för den ointresserade blir sporten spännande. Point of view-bilderna får det att kännas som om att det är man själv som kör, eller i alla fall sitter fastspänd i Brad Pitts famn under loppen. Vilket alternativ lockar mest?
Att produktionen ägt rum på verkliga Formel 1-lopp kommer säkert dra många F1-entusiaster, men samtidigt känns målgruppen lite oklar. Filmens mantra som maler på: "Vi måste vinna så att vi äntligen kan säga att vi är bäst!” blir efter hundrade upprepningen trivial och ger en känsla av barnfilm.
Men ja, visst, här finns kanske någonting för alla. Snabba bilar, avancerad filmteknologi och snygga äldre män.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.