Drömsk och barnslig svensk sci-fi i öknen
”Egghead republic” hade behövt en större budget
Publicerad 2025-11-27
Egghead republic
Regi Pella Kågerman och Hugo Lilja, med Ella Rae Rappaport, Tyler Labine, Arvin Kananian, Gina Dirawi.
FILMRECENSION. Hur är det att som ung tjej jobba på stans hippaste mediehus?
I ”Aniara”-regissörernas händer blir det till skruvad science fiction.
SCI-FI/KOMEDI. Gratisjobb går att motivera så länge det innebär att känslan av att man befinner sig nära någon slags kärna infinner sig.
I "Egghead republic" är det Sonja Schmidt (spelad av Ella Rae Rappaport) som hoppas på att hennes illustrationer ska få pryda omslaget till en ny dokumentär som gör att hon går med på att följa med på en resa som tar minst sagt oanade vändningar.
Året är 2004 och Kalamazoo Herald är det hippaste mediehuset i stan. Berättelsen är inspirerad av Pella Kågermans egna erfarenheter av att jobba för Vice Magazine under början av 00-talet. Hennes upplevelser verkar till största del likna de vittnesmål som finns från dem som arbetade på tidningen även längre in på 10-talet fram till att Sverigekontoret stängde ner 2019.
Men ”Egghead republic” är inte enbart ett försök till att skildra arbetsvillkoren för en ung tjej som drar linor och avfärdar chefens sexuella närmanden. Det är snarare något som liknar någon form av skruvad science fiction.
Jordens mest radioaktiva plats
Sonja är nyckeln som chefen Dino Davis (spelad av den kanadensiska skådespelaren Tyler Labine) behöver för att få filma på jordens mest radioaktiva plats och som ingen journalist tidigare fått tillgång till. Det hela påminner om Tarkovskijs ”Stalker” från 1979. Med händerna fyllda av påsar med sprit följer Sonja med filmteamet till ”The zone” för att ta reda på om det stämmer att det finns kentaurer på platsen.
Berättelsen är löst baserad på boken från 1957 och utan att ha läst den känns det som att Kågerman tillsammans med partnern Hugo Lilja (som slog igenom med ”Aniara” 2019) lekt med kopplingen med stor behållning.
Det som till en början liknar ett studiebesök i Tjernobyl förvandlas till en roadmovie i öknen som inte verkar vara så radioaktiv trots allt. Om allting bygger på en myt, vad är det då som döljer sig bakom murarna?
Att filmen är en lågbudgetproduktion som till största del spelats in på Gotland får en att undra vad som hindrar andra svenska filmproduktioner från att ta ut svängarna och testa något nytt, även om detta nya inte alltid når hela vägen fram.
För även om "Egghead republic" har ett drömskt bildspråk och påkostade specialeffekter är storyn onödigt barnslig. Kanske var cheferna på Vice sådana att de kunde fisa under en produktioner och föra upp viktigt filmmaterial i anus. Men när man samtidigt försöker skildra makthierarkier blir det svårt att avgöra vad som är satir och vad som bara råkar falla platt.
När en våldtäkt äger rum blir det inte komplext, utan bara förvirrande. Tittaren hinner varken tänka eller känna någonting inför karaktärerna innan de ställs inför nästa utmaning och till slut bryr man sig inte om hur det ska sluta. Kanske speglar det också 00-talets inställning till sexuella trakasserier på arbetsplatser.
Överspelad svengelska
Det är alltid lika uppfriskande att ta del av en ensemble som består av nya ansikten. Särskilt Ella Rae Rappaports skådespelarinsats ser jag fram emot att ta del av snart igen, även om hennes svengelska är något överspelad. Men med tanke på att de svenska replikerna är få och de flesta bryter på något språk bidrar det till en sorts amatörmässig megalomani som ofta uppstår på arbetsplatser med självupptagna chefer.
Kanske hade "Egghead republic" ändå behövt en större budget för att få alla trådar att falla på plats, men vissa filmer gläds man mest åt att de existerar överhuvudtaget. Så att de kan utmana andra filmskapare och röra om i den svenska filmgrytan.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.