Jennifer Lawrence är dynamit i 'Die my love'
Skratt blir snabbt obehag
Publicerad 2026-01-22
Die my love
Regi Lynne Ramsay, med Jennifer Lawrence, Robert Pattinson, Sissy Spacek, Nick Nolte, LaKeith Stanfield.
FILMRECENSION. Jennifer Lawrence spelar en kvinna som är lika överraskande som fullständigt bångstyrig i ”Die my love”.
Men det är en mörk komedi. Skratt blir snabbt till obehag.
KOMEDI. Redan vid namnet på huvudkaraktären Grace som översätts till svenskans ”nåd” uppstår friktion. I stället för nåd får vi Jennifer Lawrences personlighet i ”Die my love”. Liksom oregerligt ogräs eller dynamit som när som helst kan detonera är Grace lika överraskande som fullständigt bångstyrig när hon kliver ner i avgrunden efter ett psykologiskt sammanbrott. Precis som Gena Rowlands i John Cassavetes oförglömliga ”En kvinna under påverkan” från 1974.
Publiken kastas rakt in i ett New York-pars nya hem på landsbygden i Montana. Grace och Jackson (Robert Pattinson) flyttar in i ett övergivet gårdshus. Rummen ekar när de talar, golven knastrar, drömmar och löften infrias.
Här finns det fog för att tolka alltsammans som inledningen på en romantisk berättelse om ett kreativt hipsterpar som ska bilda kärnfamilj. Men det abrupta påslaget av punkmusik antyder att denna nystart pekar i en annan riktning.
Av filmens uppbrutna kronologi märker man hur Jacksons pappas (Nick Nolte) död sammanfaller med Graces graviditet. Sonen Harry döps efter den framlidne. Sakteligen uppstår ett spänningsfält mellan verklighet och fiktion, alltmedan Grace förlorar greppet om det förstnämnda.
Sover med laddat gevär
Ett stenkast ifrån gatan pågår ett annat, tystare sammanbrott. Jacksons mamma (Sissy Spacek) sörjer, och när hon inte går i sömnen sover hon med sin döde makes laddade gevär.
Allt detta är förstås beskrivningar. Vad filmen egentligen handlar om är mycket svårare att begripa. Kanske beror det på att man i synnerhet försöker skildra ett tillstånd, som Graces förlossningsdepression och skrivkramp. För vad är man om man är en författare som inte kan skriva? Tom?
Vi får en rårealism som utmärker regissören Lynne Ramsay. Något som hon visat prov på sedan debuten ”Ratcatcher”, och sedan de hyllade ”You were never really here” och ”Vi måste prata om Kevin”. Den skotska auteuren räds inte att skildra det absoluta mörkret hos människan.
Men när hon nu drar i Lynch-växeln och rör sig mot ett betydligt starkare surrealistiskt filmspråk blir det ojämnt. Mängden tillbakablickar och skiftande tidsramar finner aldrig sin form. Det som återstår är en massa tematiska nedslag i olika poetiska scener med vibrerande musikspår. Ofullbordade begär, övergivna drömmar, den misslyckade tvåsamheten.
Precis som i ”En kvinna under påverkan” saknar Grace förmåga att artikulera sig. Kommunikationen sker istället genom bisarra rörelser, som hos barn i ett tidigt utvecklingsstadium.
Jennifer Lawrence är en komedienn med stark utstrålning som får skrattet att snabbt växla till obehag. Även Robert Pattinson gör en värdig insats i rollen som den desperata pappan som försöker hålla samman familjen, men som känslomässigt har loggat ut. Scener där Grace djuriskt krälar på alla fyra, eller onanerar, blir inte en symbol för kvinnlig frigörelse eller njutning. Mer ett sätt att hantera isolering, tristess, oförstånd.
Instängda i ett liv
Att Grace framstår som en samtida säger något om hur kvinnor fortfarande kan vara instängda i ett liv som är utlovat mer än det kan ge.
Skillnaden är bara att vi mer än någonsin ser det på film. ”Blue valentine”, ”Tully”, ”Nightbitch”, ”If I had legs I’d kick you” är några andra övertygande exempel på det.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.