Skiten når inte in under huden i ny ungdomsfilm
Svårt att veta var man ska fästa blicken i ”Kevlarsjäl”
Publicerad 2025-08-21
Kevlarsjäl
Regi Maria Eriksson-Hechts, med Adja Sise Stensson, Jonay Pineda Skallak, Rio Svensson, Torkel Petersson.
FILMRECENSION. Inte en film om Kent.
Men väl ett svenskt ungdomsdrama om våld som går i arv.
UNGDOMSDRAMA. “Kom, gör ett hål i min kevlarsjäl” sjöng Kent innan millennieskiftet hade ägt rum. Den manliga längtan efter att bli avslöjad eller uppbruten ekar långt in i 2000-talets tredje decennium och förs vidare för varje ny generation.
I filmen ”Kevlarsjäl” är det låten med samma namn som får den upproriska tonårstjejen Ines att flytta fokus från den yngre brodern till den äldre. Alla vet ju att ett gemensamt musikintresse räcker gott och väl för en begynnande förälskelse.
Storebrodern Alex är utöver ett Kent-fan, också den som ser efter sin lillebror Robin eftersom mamman är död och pappan (spelad av Torkel Petersson) är förlorad i alkoholismen. När bröderna för första gången träffar Ines har hon överdoserat fentanyl. Inte för att hon inte heller har några närvarande föräldrar, utan för att även barn från övre medelklassen kan vara lite edgy och uttråkade.
Ines är inte bara tjejen som förgäves försöker komma in under huden på Alex. Hon blir också en kil i sprickan mellan bröderna, vilket leder till att den yngre och mer riskbenägna Robin hittar en ny ledargestalt i Dennis – Eskilstunas värsting. Medan Alex och Ines flyr från sina respektive familjer på en romantisk weekend i Berlin, kryper våldet allt närmre Robin.
Allt finns med
Man kan riktigt höra hur Svenska filminstitutet nickade nöjt när filmen presenterades. Manlighet, våld som går i arv, utanförskap, faderskap – ja till och med ett klassperspektiv finns med. Det hela är snyggt fångat av filmfotografen Josua Enblom (”Pleasure”, ”Syndabocken”) och tillsammans med regissören Maria Eriksson-Hechts (”Tunna blå linjen”, ”Thunder in my heart”) har de skapat en långfilm som står på den lilla människans sida.
Men trots en välarbetad storyline i raskt tempo och ett vackert fotospråk, är det ibland svårt att veta var man ska fästa blicken.
Eriksson-Hechts långfilmsdebut är visserligen en hyfsat komplex berättelse om en splittrad mellanstor stad där individers enskilda problem inte fastnar i klyschor eller enbart kretsar kring gängkriminalitet. Men i ledet av svenska filmer som skildrar diskbänksrealism, social utsatthet och en vuxenvärld som sviker säger “Kevlarsjäl” inget nytt.
Både Josef Kersh som spelar Alex och den helt oerfarna skådespelaren Rio Svensson, som gestaltar Robin, gör fina tolkningar av sina roller. Eriksson-Hechts har vana vid att skildra verklighetstrogen krim och manlig sårbarhet men hennes porträttering av Ines (spelad av Adja Sise Stensson), "fentanyltjejen" – är ett skolboksexempel på en klassisk .
Hon är mystisk, spontan och fungerar huvudsakligen som en katalysator för de manliga karaktärernas framåtrörelse. När Alex släpper kontrollen för en kväll i utbyte mot att ta del av Ines mest privata anteckningsblock får varken han eller tittaren någon djupare förståelse för hennes karaktär.
Kanske är det inte kevlar som döljer hennes innersta tankar, men ingen verkar heller vara intresserad av att ta del av dem.
Fler spår än nödvändigt
Troligtvis hade filmen tjänat på att lita mer på sin egen kärna. Berättelsen om syskonkärlek och pappan i den skitiga och söndriga lägenheten hade räckt för att skapa en intressant berättelse. Nu finns här parallella spår om djurplågeri, socialtjänsten, adoption och om vänner som drömmer om att bli börshajar.
Jag ser fram emot att ta del av Maria Eriksson-Hechts nästa film men då hoppas jag att hon vågar stanna kvar vid skiten så att den på riktigt får tränga in under huden.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.