Vi listar de bästa filmpremiärerna 2024
Filmprofilerna plockar ut årets höjdpunkter
Publicerad 2024-12-27
JAN-OLOV ANDERSSON
Världen i sig har inte varit någon höjdare. Rysslands fortsatta invasionskrig i Ukraina. Israels folkmord i Gaza. Mycket annat elände. Så man behöver ibland sina lyckopiller. Alla kom innan man åter kastades tillbaka i en osäker framtid med Donald Trump tillbaka i Vita huset.
Alexander Paynes ”The holdovers”. Lät inte så kul i förväg. Men så man tog Paul Giamattis illa omtyckta lärare till sitt hjärta. Tragikomisk humor man aldrig ville skulle ta slut. Höll sig kvar som en av årets bästa filmer.
Annars skildrades den tid vi lever i starkt och omtumlande i många filmer. Flyktingkrisen i ”Green border”, ”The Old Oak” och (med tvärtom-vinkel) i Thomas Vinterbergs tv-serie ”En familj som vår”. Andra världskriget i ”Lee” och ur grotesk synvinkel i ”The zone of interest”. Det religiösa förtrycket i Iran i ”En liten bit av kakan”, ”Tatami” och filmen som borde ha vunnit Guldpalmen i Cannes”, ”Det heliga trädets frukter” (på svenska biografer nästa år).
Här är 2024 års bästa utländska filmer (några hade premiär utomlands redan 2023):
1 Poor things. 2 The holdovers. 3 Green border. 4 The apprentice. 5 The zone of interest. 6 Civil war. 7 Slumpen avgör. 8 En liten bit av kakan. 9 Anora. 10 Bastarden. 11 Dream scenario. 12 Hit man. 13 Lee. 14 May December. 15 The Old Oak. 16 Tatami. 17 The room next door. 18 A different man. 19 The fall guy. 20 Gladiator II.
Sommarens lyckopiller: Per Simonssons ”Sommartider”. Plötsligt kastades jag tillbaka till de första åren som nöjesjournalist på Aftonbladet. Hur man följde och bevakade Gyllene Tiders genombrott. Och om filmen kanske inte alltid var hundraprocentigt sann… fem begåvade ungdomar gestaltade fem begåvade sympatiska ungdomar som tog Sverige med storm med sin popmusik. En ljuvlig film.
Och hatten av för Filip & Fredrik. Mina gamla arbetskamrater från Aftonbladet har som påhittiga tv-, film- och populärkulturentrepenörer i största allmänhet, verkligen skapat sin egen framgång. Åh, vad jag hade unnat dem en Oscarsnominering för ”Den sista resan” – ännu ett lyckopiller.
Här är 2024 års bästa svenska filmer:
1 Den sista resan. 2 Sommartider. 3 Så länge hjärtat slår. 4 Israel Palestina på svensk tv 1958-1969. 5 Hypnosen. 6 Stöld. 7 Ett hjärta är alltid rött. 8 Passage. 9 Beck – Vilhelm. 10 Stockholm bloodbath.
KAROLINA FJELLBORG
14 favoritfilmer från 2024, i kronologisk ordning.
”Snöns brödraskap”
Mäktigt av JA Bayona om död, tro, hopp och överlevnad, och kannibalism. Hästlängder starkare om flygolyckan i Anderna 1972 än i Hollywoodversionen ”Alive”.
”The holdovers”
Bitterljuvt i mysiga New England-miljöer. Med Paul Giamatti som en illa omtyckt lärare som bondar med en privilegierad men problemtyngd elev över julledigheten.
”Poor things”
Yorgos Lanthimos ”Frankenstein”-historia om en ung kvinna som utforskar livet på nytt med sitt ofödda barns hjärna i huvudet var bisarr och briljant.
”The zone of interest”
En annorlunda, hårresande förintelseskildring, om hur SS-officeren Rudolf Höss fru (Sandra Hüller) leker mamma, pappa, barn precis på andra sidan muren från Auschwitz.
”Dune: Part two”
Denis Villeneuve följde upp sin första ”Dune”-film med ännu en på alla sätt grandios sci-fi-upplevelse.
”Den sista resan”
En fin och relaterbar dokumentär av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson om åldrande, minnen, kärlek, och både sorg och acceptans inför livets obarmhärtiga gång.
”Civil war”
Kirsten Dunst var dunder som krigsfotograf i Alex Garlands intensiva, snyggt gjorda dystopiska action om ett USA där inbördeskrig brutit ut.
”The fall guy”
Ryan Gosling och Emily Blunt var en perfekt kombination i årets mest avväpnande popcornrulle.
”Hajar i Paris”
Nej, Netflix franska katastrofrulle om en galen, självförökande haj i Seine var inte av årets bästa filmer. Men den var otroligt underhållande.
”The substance”
En härligt förryckt orgie i kroppsskräck med en suverän Demi Moore som en åldrande stjärna vars jakt på ungdom får groteska konsekvenser.
”A different man”
Surrealistiskt och svart humoristiskt med Sebastian Stan som en man som hamnar i en nedåtgående spiral efter att ha fått ett nytt, vackert ansikte.
”Club Zero”
En stilmedveten social satir kring ätstörningar, wellnesskultur och sektmentalitet som var obekväm och prövande, men väldigt vass.
”Wicked”
Mumsig musikal om en förförisk sagovärld, med sagolika kostymer, kulört scenografi och kanoninsatser av Ariana Grande och Cynthia Erivo.
”In a violent nature”
En häftig, naturnära kanadensisk slasher som bröt ny mark genom att skildra en massaker ur mördarens perspektiv.
EMMA GRAY MUNTHE
ÅRETS BÄSTA UTLÄNDSKA FILMER (i bokstavsordning):
”24 timmar i New York”
Berättarbrinn, energi och nerv. Amerikansk independentfilm när den är som bäst.
"All of us strangers"
Så mycket kärlek – av flera slag – att hjärtat går sönder. Andrew Scott och Paul Mescal är otroliga tillsammans.
"Anora"
Första halvan är svajig, andra halvan är ren Sean Baker-perfektion. Karren Karagulian och Jurij Borisov!
"Dream scenario"
Man har fruktansvärt roligt, men åt så plågsamma scener att man står knappt ut.
"Femme"
Nathan Stewart-Jarrett och George MacKay bortom briljerar i skevt glödhet dragqueenhämnarthriller.
"Green border"
Ett varmt medmänskligt och rasande flyktingdrama. En av årets starkaste filmer.
"Janet Planet"
En makalös debut från Annie Baker, och ett fantastiskt mor-dotter-drama som helt oförtjänt flugit under svensk radar.
"Kaptenen"
Seydou Sarr och Moustapha Fall är sensationella i lika hjärtslitande som vackert drama om tonåringar på flykt.
"My old ass"
Smart, rolig, varm och välspelad – och alldeles, alldeles söndertrasande.
"The zone of interest"
Gastkramande, obehaglig, otäckt aktuell – och med scener som suger luften ur lungorna.
ÅRETS BUBBLARE: ”American fiction”, ”Civil war”, ”Do not expect too much from the end of the world”, ”En liten bit av kakan”, ”Ett riktigt jobb”, ”Sex”, ”The fall guy”.
ÅRETS BÄSTA SVENSKA: ”Den sista resan”, ”G – 21 scener från Gottsunda”, ”Hanteringen av odöda”, ”Israel Palestina i svensk tv 1958–1989”, ”Passage”, ”Släpp taget”, ”Så länge hjärtat slår”.
ÅRETS DOKUMENTÄRER: ”Copa '71 - succén som tystades ner”, ”Dokument utifrån: Det var en gång ett Nordirland” (serie), ”Eternal memory”, ”Fyra döttrar”, ”Ibelins enastående liv”, ”The greatest night in pop”, ”Youth (Spring)”.
ÅRETS BÄSTA ANIMERADE: ”Den vilda roboten” och ”Flow”.
ÅRETS ÖNSKAN INFÖR 2025: Att danska ”Vejen hjem” får svensk premiär, och att publiken kommer tillbaka till biograferna.
ÅRETS ROLIGASTE: Lilla Al-Fadjis instagramklipp har fått mig att bryta ihop igen och igen.
ÅRETS MEST LYSSNADE PÅ: Lovefingers "Silver Apples", från ”Civil war”-soundtracket.
ÅRETS HURRA!: Att ett antal mindre biografer rullar ut bioabonnemanget Cineville i Sverige till våren. Obegränsade biobesök till månadskostnad!
STEFAN HEDMARK
Spridda filmögonblick under året.
Årets ...
… bästa film: ”The holdovers”, i närstrid med ”The zone of interest”.
... svenska film: Ingen svensk film stod ut som ett självklart val, men jag hade ett särskilt gott öga till ”Den sista resan”, ”Passage” och ”Släpp taget”.
... mest gripande: Sorgliga ”All of us strangers”.
... musikalhit: ”Wicked”, förstås. Jag var mycket skeptisk till att hacka upp scenmusikalen i två delar, men jag hade ordentligt fel.
... musikalnit: Det tycktes bara vara John Waters och Quentin Tarantino som ville se Lady Gaga och Joaquin Phoenix riva av gamla musikalklassiker i ”Joker: Folie à deux”.
... mest minnesvärt originella: ”Poor things”.
... comeback: Tim Burton överraskade med en oväntat pigg och lekfull uppföljare till Beetlejuice”.
... mest upprörande: Skildringen av hur flyktingar behandlas vid gränsen i ”Green border”.
... arkivfynd: ”Israel Palestina på svensk tv 1958–1989” blev en utmattande bioupplevelse, men kommer nog till sin rätt som tv-serie (vilket vi får se under 2025).
... sommarblockbuster: Inget kändes så gammaldags tillfredsställande som ”Twisters”.
... par: Ryan Gosling och Emily Blunt var ljuvliga ihop i ”The fall guy”, bättre än en hel del annat i filmen.
... mysmördare: Hugh Grant tog på sig en kofta, tände doftljus och bjöd på läsk och teologi i ”Heretic”.
... mest överskattade: ”Deadpool & Wolverine” spelade in en massa pengar, men hade ingen spänning att bjuda på eftersom varenda scen var ett inside-skämt, en blinkning till publiken.
... Ruben Östlund: Ernst De Geer begick långfilmsdebut med sevärda ”Hypnosen” och tycktes ha närstuderat den göteborgska världssensationen.
... helkväll: I ”Occupied city” tog Steve McQueen fyra timmar på sig att kontrastera Amsterdam under två epoker, nutid och den nazistiska ockupationen. Misstänker att boken är mer givande.
... argaste valsymbolik: ”Civil war” var en rasande uppgörelse med ett allt mer polariserat USA.
... fader: Ralph Fiennes hårt pressade kardinal i ”Konklaven”.
... historiesnackis: Som alltid Ridley Scott, den här gången med ”Gladiator II”, som fick oss att undra om Colosseum verkligen hade sjöslag med hajar.
... årets transförebild: Harper Steele, vars modiga, gripande och roliga road trip med Will Ferrell vi fick följa i en Netflix-dokumentär.
... ögonöppnare: Klart att vi visste att Sebastian Stan är en bra skådespelare. Men hans insatser i ”The apprentice” och ”A different man” var på en helt ny nivå.
... stresspiller: ”Saturday night” som skildrade den kaotiska premiären för ”Saturday night live” 1975.
… sämsta uppföljare: ”Godzilla x Kong”. Låt apan och draken vila lite nu.
... sporttrend: Kvinnor som simmar, i ”Young woman and the sea” och ”Den svenska torpeden” – samt i förra årets ”Nyad”.
... trend: Medelålders kvinnor dejtade yngre män i ”A family affair”, ”The idea of you” och ”Lonely planet”. Härnäst är det Bridget Jones tur.
... skräcktvillingar: Religiösa rysarna ”The first omen” och ”Immaculate” var påfallande lika varandra, men i mitt tycke var den sistnämnda betydligt bättre.
... långsammaste zombie: ”Hanteringen av odöda” blev en sömnig filmupplevelse.
... försiktigaste: ”Alien Romulus” gjorde allt ”rätt” för fansens skull, men filmskaparna var så rädda för att väcka deras vrede att de inte vågade göra något utan att späcka filmen full med referenser till föregångarna.
... MeToo: ”Blink twice” höll inte riktigt hela vägen, men var ändå smått förförande och förfärande.
JENS PETERSON
Det roligaste först. Filip och Fredrik gjorde en väldigt bra film. Många såg den på bio.
”Den sista resan” spreds på det gammaldags viset - vi som sett den tipsade andra. Årets svenska filmsuccé.
Vi var omtumlade när vi sett dokumentären om hur Filip Hammar vill nytända sin pappa med en bilresa till Frankrike. Berörda och rörda. Vi sa till våra vänner att de måste se den. Alla hörde av sig efteråt och tackade.
Rätt filmer kan fortfarande locka till bio, som charmiga ”Sommartider” med en ungefär sann historia om Per Gessle/Gyllene Tider.
Det är lätt att förstå hur ryktet sprider sig om ”Den sista resan” och ”Sommartider”. Men hur förklarar man det bedövande ointresset för ”Nova & Alice”? I stort sett ingen ville se den svenska musikromantiken på bio, redan första helgen var det tomt i salongerna. Trots uppmärksamhet, goda recensioner och kända skådespelare.
Mindre skärmar konkurrerar. Strömmade kanaler har premiär på filmer som utmärkta ”Blitz”. Nya ”Strul” (Netflix) är bättre än nya ”Jönssonligan kommer tillbaka” (bio). Tv får ofta rejält med resurser. ”Helikopterrånet” är skickligt filmberättande, med starkt manus som grund. Tv istället för bioberättelse. Tv skapar snackisar, alla letar strömmade tips.
Vi är många som gillar ”Slow horses”, fyra säsonger med utmärkta skådespelare. Bygger på Mick Herrons böcker, hittills nio lika starka och läsvärda romaner och en handfull noveller. En del verkar förvånade att serien fortsätter hålla hög nivå. Inte konstigt när det finns färdiga genomtänkta intriger och personer. Underbart manusunderlag.
Fortsättning följer. Och kanske biofilm? Välgjorda ”Peaky blinders” kommer strax på stora duken.
Tv-profiler drar publik till bio.
Annat bra: ”Så länge hjärtat slår”, ”The room next door”, ”En liten bit av kakan”, ”The holdovers”, ”Perfect days”, ”The zone of interest”, ”Civil war”, ”Lee”.
Sevärt musikalfyrverkeri: ”Wicked”.
Kul matiné: ”The fall guy”.
Efterlysning: Kevin Costners ”Horizon 2”, utlovad biopremiär i augusti.
Finn fem fel: ”Gladiator II” som ”historielektion”.
Äntligen: Färsk sevärd dokumentär om John Williams, 92, filmmusik.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.