”Warfare” ger både panik och actionkittel i krigets Irak
Helhetsintrycket blir dubbelt i ”Civil war”-regissörens nya
Publicerad 2025-05-02
Warfare
Regi Alex Garland och Ray Mendoza, med Cosmo Jarvis, Will Poulter, Joseph Quinn
FILMRECENSION. 95 minuter krig i realtid. Alex Garland följer upp "Civil war" med en högintensiv och verklighetsbaserad skildring från Irak.
KRIGSFILM. På Alex Garlands "Civil war" fungerade Ray Mendoza som militär rådgivare, här har han klivit upp som medregissör och medmanusförfattare: "Warfare" bygger också helt på Ray Mendozas och hans plutons ihoppusslade minnen av en specifik situation från tiden som Navy SEAL:s i Irakkriget. Det är som om han bjuder in publiken till en privat terapisession.
Irak, den 19 november 2006. 95 minuter (nästan) i realtid. Dunkande bas och juckande aerobicskroppar i glansig lycra på en datorskärm. Musikvideon till Eric Prydz "Call on me" och soldater som gruppdansar och sjunger med.
I nästa sekund smyger pluton Alpha One fram i natten, väljer ut ett hus på måfå, väcker en irakisk barnfamilj, slår ner en vägg och sätter sig och väntar. Övervakar myllret på gatan utanför genom siktet på ett prickskyttegevär. Medvetenheten om att vad som helst kan hända när som helst blandas med tristess.
Jargongen och samspelet soldaterna emellan är av den sort som säkert växer fram när man balanserar på livets spets tillsammans: lågmält rolig, retsam och intim. Sedan: en plötsligt inkastad handgranat och helveteskaos.
Högintensivt nervdaller
Här någonstans blir det dubbelt. Man vill visa upp krig precis som det är i all sin överjävlighet, men kittlar samtidigt publiken med effektiv action och högintensivt nervdaller. Man lyckas visserligen mer än väl på båda fronter, men känslan är ändå att man tittar på en mer eller mindre traditionell krigsfilm som produktionsbolaget A24 sålt in som något annat.
De har ätit upp kakan, men låtsas ha den kvar.
Ljuddesignen är fantastisk, skådespelarna otroliga, foto och klipp i toppklass. Man har kaninpuls, man vill därifrån, man vill att soldaterna ska bli evakuerade på en gång. Sättet de beter sig, förflyttar sig och hanterar sina vapen känns verklighetsnära för någon som aldrig varit i krig.
Samtidigt finns givetvis inga som helst möjligheter för en filmskapare att förmedla ens en bråkdel av känslan av att befinna sig i en pågående och verklig krigssituation. Rent intensitetsmässigt lyckades Alex Garland också bättre i den gastkramande dystopin "Civil war", och för några år sedan utnyttjade Sam Mendes i "1917" realtidsgreppet för att mästerligt ge krigspanikkänslor – utan att samtidigt actionkittla.
Ungefär runt tiden då "Warfare" utspelar sig kom flera amerikanska Irakkrigsfilmer, där dumpatriotism ställdes bredvid cynism, krigets verkliga orsaker och fulaste sidor. Här tas ingen sådan politisk ställning. Gott så.
Slutar där den slutar
Helt oavsett vad man idag vet om upptakterna och efterföljderna av verklighetens Irakkrig gjorde det ingen skillnad för vad soldaterna upplevde i just den situation som skildras, och om det i efterhand påverkat några känslor inför uppoffringarna är det inget som tas upp. Filmen slutar där den slutar efter 1 timme och 30 minuter.
Sedan drar förstås eftertexterna igång. Bilder på skådespelarna läggs bredvid bilder på de riktiga soldaterna de spelat, och man får se hur delar av gruppen återförenas för att high five:a och rekonstruera minnena på plats. Plus ställa upp sig för gruppfoto och flippa långfingrarna mot kameran. Mer effektivt än den skickligaste av krypskyttar sätter det snabbt en kula mitt i prick på filmbygget man just sett.
Var det här kanske bara en mycket (mycket) bättre version av en dussinkrigsfilm som "The outpost" när allt kommer omkring? Det lutar lite åt det, så gå bara in i salongen med den inställningen och ingen annan.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.