Nya Elvis-filmen är en fest för ögon och öra
Musiken i ”Epic: Elvis Presley in concert” bländar
Publicerad 2026-02-27
Epic: Elvis Presley in concert
Regi Baz Luhrmann, med Elvis Presley, The Sweet Inspirations, James Burton, Ron Tutt, Jerry Scheff, Colonel Tom Parker.
FILMRECENSION. Baz Luhrmanns kombinerade konsertfilm och dokumentär om Elvis Presley berättar kanske inte så mycket nytt, men bilderna och musiken bländar.
KONSERT/DOKUMENTÄR. Det senaste decenniet har priserna på originalskivor med Elvis Presley stadigt sjunkit. När den ursprungliga publiken gradvis försvinner och deras gamla skivor kommer ut på marknaden ökar utbudet, samtidigt som efterfrågan går ned då mängden skivsamlare med en förstahandsrelation till Elvis av lika naturliga skäl blir mindre.
Detsamma gäller förstås all konsumtion av Elvis musik och hela kulturen runt honom. Så den industri som har kunnat generera årliga mångmiljonintäkter ända sedan rockikonen gick bort 1977 behöver hitta nya sätt att hålla liv i intresset och förhoppningsvis sälja in honom till en yngre publik.
Baz Luhrmanns fyra år gamla biopic ”Elvis” lyckades tämligen väl med just det. ”Epic: Elvis Presley in concert” är ett slags biprodukt av den filmen.
50 timmar oanvänt material
Under arbetet hittade nämligen Luhrmann över 50 timmar oanvänt material från inspelningarna av dokumentären ”Elvis: that’s the way it is” från 1970, konsertfilmen ”Elvis on tour” från 1972 samt den berömda konserten med Elvis i guldlaméjacka på Hawaii 1957. Även ljudet från en längre intervju med Elvis dök upp. Det är det materialet som Luhrmann nu har vävt ihop till en lite collageaktig kombination av dokumentär och konsertfilm.
Av det som berättas läggs kanske inte så mycket nytt till historien men resten bländar desto mer. För det här handlar till stor del om den tidiga delen av Elvis Las Vegas-era, när han fortfarande var en magnetiskt charmig, sensationellt explosiv entertainer som kunde göra pur magi av det simplaste stycke text.
Förutom tre spelningar i Kanada på 50-talet uppträdde Elvis aldrig utanför USA. Men efter den klassiska comebacken 1968 och fram till sin död gjorde han över 1 100 konserter, väldigt många av dem just i Vegas och ibland hela tre på en dag.
Snortajta
När Elvis och och hans legendariska, generöst tilltagna, snortajta, gränslöst musikaliska och sylvasst klädda TCB Band här går loss i egentligen sönderspelade låtar som ”That’s alright” eller ”Burning love” tänker jag att det de här åren förmodligen torde ha varit fem plus så det smäller om det även på en slumpvist vald matinéshow.
Den sortens hantverkare var Elvis, han visste att varje konsert var ett potentiellt minne för livet för någon i publiken. Inte minst alla kvinnor som fick en kyss på munnen.
När Elvis säger ”we’re gonna get dirty on you, ladies and gentlemen” och Luhrmann begåvat korsklipper mellan två allt annat än barntillåtna tagningar av ”Polk salad Annie” är det en påminnelse som heter duga om den ursprungliga betydelsen av uttrycket rock’n’roll.
Elvis Presley hade vid den här tiden blivit en familjeunderhållare, vilket blir tydligt när kameran sveper över publiken, men var alltjämt en rå kraft som det fortfarande går att häpna över.
Och han ser nästan bättre ut ju mer 70-taligt over the top de många scenkostymerna är designade.
”Epic: Elvis Presley in concert” går upp både på vanliga biografer och IMAX, och att se den i stort format med maffigt ljud är självklart att föredra.
För som film blir den kanske inte så märkvärdig – och vad pekoralpoemet ”American David” som Bono skrev om Elvis har här att göra känns högt oklart – men som påminnelse om varför scenartisten Elvis brukar kallas ”The king” är den rakt igenom föredömlig.
Filmen visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.