Sevärt återbesök i en omtumlande Lennon-era

Dokumentären ”One to one: John & Yoko” skildrar parets första tid i New York

Håkan Steen

helskärm

”One to one: John & Yoko”

Regi Kevin Macdonald, med John Lennon, Yoko Ono, Allen Ginsberg, Jerry Rubin

FILMRECENSION. Så mycket nytt bjuds kanske inte i dokumentären om John Lennons och Yoko Onos omtumlande första månader i New York men tidskänslan gör den klart sevärd.

DOKUMENTÄR. Efter The Beatles uppbrott 1970 drog John Lennon och Yoko Ono till USA. Till stor del för att leta efter Onos dotter Kyoko, som Onos amerikanske ex-make Anthony Cox försvunnit spårlöst med mitt under pågående vårdnadstvist.

Men också för att hitta en väg vidare i livet och karriären. Hösten 1971 landade paret i en liten lägenhet i Greenwich Village, och det är de omtumlande 18 månaderna där, innan flytten gick till den berömda våningen i The Dakota Building, som dokumentären ”One to one: John & Yoko” handlar om.

Omtumlande då det var en polariserad tid i Amerika med Vietnam-krig, rasoroligheter, Richard Nixons omstridda republikanska regering och en ”counterculture” som försökte hitta en ny väg efter flower power-vågens slocknande drömmar.

Lennon och Ono var centralfigurer inom den rörelsen sedan sin ”bed-in” för fred i Montreal 1969 och blev det ännu mer via vid tiden nyss utkomna albumet och singeln ”Imagine”.

I New York sögs det superkända paret snabbt upp av kretsarna kring poeten Allen Ginsberg och aktivisten Jerry Rubin. De tittade också med fascinerade ögon också väldigt mycket på amerikansk tv.

Inte minst såg de reportaget från Willowbrook State School och vanvården av skolans funktionsvarierade barn, vilket ledde till att Lennon, Ono, New York-bandet Elephant’s Memory och gäster som Stevie Wonder och Phil Spector gjorde två välgörenhetskonserter på Madison Square Garden, de facto Lennons enda fullängdskonserter efter Beatles.

Konserten släpptes på både skiva och video som ”Live in New York City” redan 1986 men meriterade regissören Kevin Macdonald låter sekvenser därifrån löpa som en ryggrad genom ”One to one”.

Han bygger på med gamla tv-intervjuer och nyhetsklipp, parets egna hemvideofilmer, en i detalj återskapad lägenhet och inte minst glättiga reklamfilmer från perioden. Kontrasterna och det närmaste collageliknande berättandet ger en stark känsla av tiden.

Filmen fogas ihop av inspelade telefonsamtal med journalister, managers och olika stackare som har i uppgift att skaffa fram ett större antal levande flugor till en av Onos utställningar.

Lennon deltog i ett rally för att få White Panther-aktivisten och MC5-managern John Sinclair friad från en fängelsedom för marijuanaförsäljning. Syftet uppfylldes men efter det och diverse annan kritik mot Nixon var Lennon övertygad om att hans telefon var avlyssnad så han började spela in samtalen själv, för att ha vid eventuell framtida rättegång.

Huruvida det verkligen behövs ännu en dokumentär om John Lennon och Yoko Ono går förstås att diskutera. Särskilt som perioden, vilken musikaliskt resulterade i det på sina håll ganska hårt sågade albumet ”Some time in New York City”, knappast hör till de kreativt mest minnesvärda.

Icke desto mindre lyckas Macdonald väl med att skildra den kombination av hybris, fåfänga och vilset personligt sökande som var 31-åringen Lennon vid den här tiden.

I ena stunden vill sångaren arrangera turnén ”Free the people” som ska samla in borgenspengar till fattiga fångar i varje stad den besöker (planerna skrinlades när Lennon insåg de höga riskerna).

I andra stunden går han i primalterapi och säger ”It’s easier to shout ’revolution’ and ’power to the people’ than look at yourself”.

Macdonald visar dessutom upp paralleller till dagens USA som inte går att blunda för. Mycket men också påfallande lite har hänt under 53 år.

Lennon-fansen får sig kanske inte alltför mycket nytt till livs i ”One to one” men som historiskt återbesök i en era som alltjämt präglar såväl populärkultur som politik har den tveklösa förtjänster.

Filmen visas på bio.

Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.