Fortfarande kul att hänga med Bridget Jones
Renée Zellweger spelar över – men sen blir filmen bättre
Publicerad 2025-02-13
Bridget Jones: Mad about the boy
Regi Michael Morris, med Renée Zellweger, Leo Woodall, Chiwetel Ejiofor, Hugh Grant, Emma Thompson, Colin Firth, Jim Broadbent, Gemma Jones, Isla Fisher, Josette Simon, Shirley Henderson, Shirley Phillips.
Skådespeleriet hos stjärnan är irriterande ojämnt.
Men de starka känslorna, romantiken och humorn gör ändå att den fjärde Bridget Jones-filmen fungerar.
DRAMAKOMEDI. Det finns romcom-filmer och så finns det Bridget Jones-filmerna.
Inte så att de varit de allra bästa. Inte med lika galen och vildsint humor som det bjöds på i bröderna Farrellys ”Den där Mary”. Inte lika träffsäkert och realistiskt som i Rob Reiners ”När Harry träffade Sally…” eller de bästa Woody Allen-filmerna.
Men medan de flesta romcom-filmer slutar med att vi lämnar huvudpersonerna efter det (oftast) lyckliga slutet, har Bridget Jones levt vidare och liksom blivit en termometer på hur vi ser på kvinnor både i verkligheten, i litteraturen och på film i långt över tjugo år, efter Helen Fieldings böcker och de filmer som gjorts. Hon har blivit en ikon. Brittiska radiomagasinet Women’s Hour utsåg 2016 Bridget Jones till en av de mest inflytelserika kvinnorna under de senaste 70 åren.
I de två första filmerna (2001, 2004) kämpade Bridget Jones med att hon drack och rökte rätt så kopiöst, oroade sig för att väga några kilo för mycket och drogs mellan två män, hunken (Hugh Grant) som varit hennes chef och Mr Darcy (Colin Firth). Båda filmerna hade lösa kopplingar till klassiska Jane Austen-romaner. Renée Zellweger var för bra i rollen för att som amerikanska bli rannsakad för sin brittiska dialekt, i stället gjordes det i media till en stor grej att hon hade ätit upp sig ett antal kilon. Hon såg, med andra ord, ut som vilken normal kvinna som helst, i stället för en trådsmal Hollywood-stjärna.
När hon sedan inte gick upp några kilo inför tredje filmen (2016) blev diskussionen i stället vilka skönhetsingrepp hon eventuellt hade gjort i ansiktet. Det är inte lätt att vara Hollywoodstjärna…
När tredje filmen börjar är Bridget Jones 51 år och ensamstående tvåbarnsmamma till en son och dotter strax under 10-strecket. Pappan, Mr Darcy, är död sedan fyra år tillbaka, efter en olycka under ett utlandsuppdrag. Colin Firth är ändå med lite grann i filmen, i återblickar, minnes- och spökscener. Bridget har åter börjat jobba som tv-producent för en rätt sunkig tv-show. Hon är singel och uppmanas ständigt av sina vänner (samma som i tidigare filmer) att träffa män och ha sex.
Det kanske är jag, men… det känns att Renée Zellweger spelar över å det grövsta just när hon ska gestalta ensamhet. Genom sättet att prata, genom miner och grimaser. Hon gör sig till. Hon går till och med konstigt.
Efter en kvart, när förtexterna kommer till David Bowies ”Modern love”, blir det bättre. Soundtracket är för övrigt fantastiskt. Bara bra låtar.
På skolan får Bridget ett lite konstigt förhållande till en av sonens lärare (Chiwetel Ejiofor), en person som åtminstone inledningsvis tycks som hämtad ur en annan film. Eller från ett annat sekel.
Mer normal, och riktigt bra, är Zellweger i det förhållande som uppstår med en drygt 20 år yngre man, med skön och trovärdig känsla spelad av Leo Woodall, känd från förra säsongen av Max-serien ”The White Lotus” och fjolårets Netflix-serie ”En dag”. Då sprakar det om filmen.
Hugh Grant och Emma Thompson, som Bridgets cyniska gynekolog och sanningssägare, är också mycket bra. Och sedan följer en rad turer i det nya parets romans.
Som helhet följer Bridget Jones-konceptet med sin tid, på flera sätt, ni får själva se. Hon är en ansvarstagande mor, men är inte bekväm för omgivningen i rollen som den utan partner. Hon har, som tur är, vänner som bryr sig – och har humor. Som biobesökare bidrar det till att det fortfarande är underhållande att ”hänga” med henne och de andra.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.
