En smällkaramell till film – trots kritikstormen
Så mycket är läckert i ”Emilia Pérez”
Publicerad 2025-01-09
Emilia Pérez
Regi Jacques Audiard, med Zoe Saldaña, Karla Sofïa Gascón, Selena Gomez, Adriana Paz, Édgar Ramírez.
FILMRECENSION. Attackerad av ”Wicked”-fans, transaktivister och mexikanska kulturkrigare.
Men ”Emilia Pérez” står stark i stormen.
GANGSTERMUSIKAL. Om du gör en blodig musikal om en maffiaboss som går igenom en könskorrigering, och du dessutom har ambitioner att diskutera ett nationellt trauma i form av alla försvinnanden i Mexiko, så blir du en måltavla.
Snacket om ”Emilia Pérez” har blivit alltmer intensivt sedan den vann flera priser på Golden Globe-galan.
Fans av ”Wicked” är sura över att filmen hade mage att vinna kategorin Bästa musikal/komedi.
Hbtq-aktivister har uttryckt missnöje över hur transpersoner representeras i filmen. Kanske värsta synden i sammanhanget, ur deras perspektiv: huvudpersonens sexualitet används som ett sätt att bedra omgivningen. Ett bekant tema från förr.
Sedan kommer vi till Mexikobilden. Mexikaner är vana vid att skildras på ett nedlåtande och okunnigt sätt. Här har vi en fransman som dundrar in i kulturen, tillsammans med en spanjorska (Karla Sofía Gascón) och två amerikaner (Zoe Saldaña, Selena Gomez) vars spanska spretar åt alla tänkbara geografiska håll och kanter. Inte populärt.
Inte för alla smaker
Visst, det är inte som att kritiken helt saknar grund. Men vi kommer inte undan ett uppenbart faktum: det här är en rejäl smällkaramell till film.
”Emilia Pérez” är allt och lite till, sannerligen inte för alla smaker. Vi möter en advokat i Mexico City, Rita (Saldaña), som anlitas av en kartellboss för ett högst oväntat uppdrag. Juan ”Manitas” Del Monte (Gascón) berättar för Rita att han alltid har identifierat sig som kvinna och nu vill han att hon ska resa världen runt för att hitta rätt läkare för att genomföra en könskorrigering.
Allt måste ske i största hemlighet. Planen är att ”döda” bossen – och återuppstå som anonym kvinna, befriad från livet som ledare för en maffiaorganisation. Men det innebär också att hans fru och barn inte heller ska få veta sanningen, för deras egen skull.
Fyra år senare befinner sig Rita på en middag i London och börjar samtala med en elegant kvinna. Plötsligt inser hon vem det är. Vad vill hon nu?
En spännande historia som författaren Boris Razon kokat ihop. Den har regissören Jacques Audiard gjort musikal av, trots att han inte är så förtjust i genren. Han vände sig till artisten Camille (bekant från soundtracket till ”Råttatouille”, bland annat) som skrev en rad låtar till filmen.
De är väldigt ojämna. Vissa av låtarna känns som att de (i samklang med Audiards regi och Paul Guilhaumes färgstarka foto) lyfter storyn, andra står i vägen för den. De bidrar till filmens vilda skiftningar i tonläge, vilket inte alltid är till dess fördel.
Eld och lågor i musikalnumren
Men det är så mycket som är läckert i ”Emilia Pérez”, inte minst skådespelarna. Saldaña är eld och lågor i sina musikalnummer, särskilt under låten ”El mal”, en ilsken anklagelseakt i röd kostym. Transkvinnan Gascón är en uppenbarelse, lika övertygande som den skräckinjagande kartellbossen som den vackra Emilia; det är hennes intensivt mörka ögon som förenar de tu.
Det är en komplex rollfigur och Audiard får fram allvaret i hennes skuldtyngda kamp för att hitta personer som försvunnit efter att ha fallit offer för kartellerna.
Filmens kanske mest absurda del är när kartellbossen i sin nya skepnad återförenas med sin hustru (Selena Gomez), som föga övertygande inte känner igen sin forna make.
Det är nära ”Mrs Doubtfire” vid det laget – men filmen navigerar ändå självsäkert förbi våra tvivel. Vi köper fantasin.
Filmen visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.