Veronica Maggio i lekfull film med högt tempo
”7 steg” vågar ta ut svängarna
Publicerad 2025-10-16
7 steg
Regi Andreas Öhman, med Veronica Maggio, Joel Spira, Filip Berg, Marika Lagercrantz.
FILMRECENSION. En svensk film som vågar ta ut svängarna.
Veronica Maggios franska hjälper till att ge ”7 steg” ett internationellt skimmer.
KÄRLEKSDRAMA. Veronica Maggio ska rädda svensk film. Bara man nämner hennes namn kommer folket strömma till biograferna.
Nu har hon slagit sig samman med regissören Andreas Öhman som ägnat stor del av sin karriär åt att regissera musikvideos åt bland annat Maggio. Resultatet är en kärlekshistoria med tydliga influenser från ”Eternal sunshine of the spotless mind”, ”Lost in translation” och kanske ”The perks of being a wallflower”?
Historien handlar om Elle (som spelas av Maggio) och Josef (Joel Spira) och om Elles plötsliga försvinnande efter en perfekt sista natt i Paris. Fyrtioåringarna snor varsin jacka från en fest, står på pakethållaren med utsträckta armar och shottar jägermeister under bordet.
På ett sätt funkar det eftersom Maggios artisteri så länge gått ut på att förmedla och hålla fast vid en sjuttonårings blick på världen. Men å andra sidan funkar det inte alls eftersom det känns som gammalt återbruk.
Möter alkoholiserad kock
Elle är en mystisk figur, ett ”vrak” som möter en alkoholiserad kock. Tittaren slängs fram och tillbaka mellan olika steg i deras relation. Steg ett: förälskelsen, steg två: ett hinder att ta sig över, tre: riktig kärlek. Och så vidare. Precis som i ”Eternal sunshine of the spotless mind” får tittaren hjälp av Elles olika hårfärger för att hålla koll på vilken fas vi befinner oss i.
Det är en storslagen kärlekshistoria som befinner sig långt ifrån någon slags diskbänksrealism. Tempot är högt och lekfullt. På samma sätt som när man ska försöka förklara en förälskelse flyter berättelsen samman och ett slut kan lika gärna vara början på något nytt. Maggio talar obehindrad franska och skänker filmen ett internationellt skimmer.
Förutom Paris utspelar sig filmen även i Stockholm, Seoul och i bitterljuva Härnösand. Där försöker Josef förstå sig på sin mystiska flickvän genom att rota i hennes förflutna. Liv Mjönes som spelar Elles avmättade syster gör filmens bästa skådespelarinsats. Inte för att den är extraordinär men i kontrast till Filip Bergs hemska gestaltning av en laddtorsk och Maggios stapplande försök till känslomässigt djup står den ut. Det blir uppenbart att filmen hade mått mycket bättre av en erfaren skådespelare än av en popdrottning.
För även om jag kan gå med på premisserna för världen som filmen utspelar sig i, så tror jag aldrig på Josef och Elle.
När de bråkar känns det inte. Maggios väna röst får aldrig någon riktig kraft i sig. Hon säger att hon inte har några mammagener och smäller igen dörren. Hon uttalar repliker som låter som hämtade från ”Satan i gatan”. "Fantasin trumfar alltid verkligheten” och ”jag älskar när du är min taxi” låter det.
Lite väl pubertalt
Självklart blir det karaoke på en bar precis som i ”Lost in translation” och när Maggio sjunger ut i Abbas ”One of us” både njuter jag av tolkningen jag gärna lyssnar på igen och irriteras av att de inte kunde låta bli.
Det blir tyvärr lite väl pubertalt till slut, vilket är synd eftersom det här är en film som vågar ta ut svängarna. Som går ifrån det linjära berättandet och som gör uppror mot vardagens tristess.
Men bara för att man har en knasig fleece eller ser ut som betyder inte det att man kan strunta i berättandets grundbultar. Om man inte tror på karaktärerna spelar världen de befinner sig i inte någon roll.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.